Träningsglädje

Varje dag fram till jul, och några dagar till, öppnar jag en lucka som berättar lite mer vem personen bakom den här bloggen än. Idag minns jag tillbaka på min första träningskärlek. Jag träffade den i skolans stora gympasal och delade den med både yngre och äldre där den gemensamma nämnaren var tjocka gympabrallor och sladdriga t-shirtar. Friskis & Svettis.

Jag vet, Friskis & Svettis kan vara snyggt och coolt också men ute i Saltsjöbaden så var det inga flådiga träningsmänniskor som Friskistränade. De flådiga huserade någon annanstans, typ på privata pilatesstudios eller så. Själv stod man på alla fyra och gjorde kissande hunden på ett grusigt gympasalsgolv som var grönt med en massa färgglada streck för alla möjliga och omöjliga sporter. När det inte var Friskis & Svettistimme pinade jag mig igenom skolgympan på samma golv. Eller, basket och andra bollsporter var rätt kul på skolgympan (med undantag för innebandy – det var skittrist eftersom jag var skitkass) men inget annat. Det var ju bollsporterna jag var bra på.

Jag gick på alla sorters Friskispass. Förmodligen alla som hölls under veckan. Det var inte så många, typ 3 eller 4. Jag minns ”boys boys boys”-låten som jag gillade och alla andra i samma stil. I mitten stod ledaren i rödrandiga polkatights, vitt linne och en röd bandana och gjorde rörelser mot oss andra som stod i en ring runtomkring. Det jobbigaste var alltid att springa runt i salen. Det gjorde vi på intensivpassen. Att hoppa och skutta var enkelt.

Det var genom Friskis & Svettis jag började med träningen. Så jag har dem att tacka för mycket. De gör Sverige en ordentlig tjänst genom att erbjuda träning på de ställen där människorna finns. De gör träning enkelt och roligt och tillgängligt. Fantastiskt Friskis!

Det har varit intressant att läsa reaktionerna på det här inlägget och var debatten har hamnat. Det bekräftar rätt tydligt talesättet ”we don’t see things how they are – we see things as we are”. Bloggare har relaterat till det utifrån ett helt annat syfte än det skrevs. Ibland undrar jag om man verkligen läste alla raderna?

Jag menar inte att träningsbloggare tränar för mycket. Herregud – jag vet ju hur jag själv tränar. Otroligt mycket! Och lite för ovarierat för att det ska hålla i längden.

Mitt inlägg handlade inte i första hand om bloggar alls. Det handlar om träningsbranschen! Om instruktörer som inte får betalt som de ska eftersom de ”bara” utövar sin hobby, om att maktfaktorn hos de få(!) som styr är extremt hög och om att det är ironiskt (men dock inte fel – vilket jag poängterade!) att det än bransch där människor som haft någon typ av tvångsbeteende – och fortfarande har – som ska inspirera, antingen genom att vara coach, instruktör eller (det är nu det kommer, det lilla ordet som folk har hakat upp sig på) – träningsbloggare.

I ett annat inlägg konstaterades att hälsa inte har med antalet träningstimmar att göra – utan inställningen snarare än handlingen.

Jag vet att misstolkningar i allra högsta grad beror på den som för ut budskapet. Men å andra sidan – we don’t see things as they are, we see them as we are. Och vi är ju faktiskt bara träningsbloggare. ”Bara människor”. Men om vi inte inser vårt ansvar ja då vill vi både äta kakan och spara den. Någonstans får vi faktiskt bestämma oss. Vi vill inspirera – men vi vill inta ta något ansvar?

Nu har vi ändrat oss. Vi ska kanske inte alls åka till Champoluc. Vi ska nog åka till Gressoney-la-trinité. Om ni har några bra tips eller erfarenheter därifrån så kommentera gärna (eller maila till traningsgladje at gmail.com). Boendet är bokat men jag förstår det som om byn är liten och tyst – vad gör man? Var äter man?