Träningsglädje

Varje dag fram till jul, och några dagar till, öppnar jag en lucka som berättar lite mer vem personen bakom den här bloggen än. Idag minns jag tillbaka på min första träningskärlek. Jag träffade den i skolans stora gympasal och delade den med både yngre och äldre där den gemensamma nämnaren var tjocka gympabrallor och sladdriga t-shirtar. Friskis & Svettis.

Jag vet, Friskis & Svettis kan vara snyggt och coolt ocksÃ¥ men ute i Saltsjöbaden sÃ¥ var det inga flÃ¥diga träningsmänniskor som Friskistränade. De flÃ¥diga huserade nÃ¥gon annanstans, typ pÃ¥ privata pilatesstudios eller sÃ¥. Själv stod man pÃ¥ alla fyra och gjorde kissande hunden pÃ¥ ett grusigt gympasalsgolv som var grönt med en massa färgglada streck för alla möjliga och omöjliga sporter. När det inte var Friskis & Svettistimme pinade jag mig igenom skolgympan pÃ¥ samma golv. Eller, basket och andra bollsporter var rätt kul pÃ¥ skolgympan (med undantag för innebandy – det var skittrist eftersom jag var skitkass) men inget annat. Det var ju bollsporterna jag var bra pÃ¥.

Jag gick pÃ¥ alla sorters Friskispass. Förmodligen alla som hölls under veckan. Det var inte sÃ¥ mÃ¥nga, typ 3 eller 4. Jag minns ”boys boys boys”-lÃ¥ten som jag gillade och alla andra i samma stil. I mitten stod ledaren i rödrandiga polkatights, vitt linne och en röd bandana och gjorde rörelser mot oss andra som stod i en ring runtomkring. Det jobbigaste var alltid att springa runt i salen. Det gjorde vi pÃ¥ intensivpassen. Att hoppa och skutta var enkelt.

Det var genom Friskis & Svettis jag började med träningen. Så jag har dem att tacka för mycket. De gör Sverige en ordentlig tjänst genom att erbjuda träning på de ställen där människorna finns. De gör träning enkelt och roligt och tillgängligt. Fantastiskt Friskis!

Det har varit intressant att läsa reaktionerna pÃ¥ det här inlägget och var debatten har hamnat. Det bekräftar rätt tydligt talesättet ”we don’t see things how they are – we see things as we are”. Bloggare har relaterat till det utifrÃ¥n ett helt annat syfte än det skrevs. Ibland undrar jag om man verkligen läste alla raderna?

Jag menar inte att träningsbloggare tränar för mycket. Herregud – jag vet ju hur jag själv tränar. Otroligt mycket! Och lite för ovarierat för att det ska hÃ¥lla i längden.

Mitt inlägg handlade inte i första hand om bloggar alls. Det handlar om träningsbranschen! Om instruktörer som inte fÃ¥r betalt som de ska eftersom de ”bara” utövar sin hobby, om att maktfaktorn hos de fÃ¥(!) som styr är extremt hög och om att det är ironiskt (men dock inte fel – vilket jag poängterade!) att det än bransch där människor som haft nÃ¥gon typ av tvÃ¥ngsbeteende – och fortfarande har – som ska inspirera, antingen genom att vara coach, instruktör eller (det är nu det kommer, det lilla ordet som folk har hakat upp sig pÃ¥) – träningsbloggare.

I ett annat inlägg konstaterades att hälsa inte har med antalet träningstimmar att göra – utan inställningen snarare än handlingen.

Jag vet att misstolkningar i allra högsta grad beror pÃ¥ den som för ut budskapet. Men Ã¥ andra sidan – we don’t see things as they are, we see them as we are. Och vi är ju faktiskt bara träningsbloggare. ”Bara människor”. Men om vi inte inser vÃ¥rt ansvar ja dÃ¥ vill vi bÃ¥de äta kakan och spara den. NÃ¥gonstans fÃ¥r vi faktiskt bestämma oss. Vi vill inspirera – men vi vill inta ta nÃ¥got ansvar?

Nu har vi ändrat oss. Vi ska kanske inte alls Ã¥ka till Champoluc. Vi ska nog Ã¥ka till Gressoney-la-trinité. Om ni har nÃ¥gra bra tips eller erfarenheter därifrÃ¥n sÃ¥ kommentera gärna (eller maila till traningsgladje at gmail.com). Boendet är bokat men jag förstÃ¥r det som om byn är liten och tyst – vad gör man? Var äter man?