Bloggen Träningsglädje, www.traningsgladje.se, är en hälsoblogg och en blogg om träning som funnits sedan 2006. Idag är Träningsglädje en av Sveriges största bloggar inom outdoor; till exempel cykling, löpning och skidåkning.
Jag som skriver hälso- och träningsbloggen Träningsglädje heter Sara Rönne. Jag vill uppleva livet och tusen känslor i ett par löparskor, på en cykel eller på skidor – med svett i håret och endorfinruset i kroppen.
Här på min blogg kan du läsa om löpning, cykling, skidåkning, simning, styrketräning, träningsresor, tankar om hälsa, träning och livet – och så en hel del mat och recept.
Jag minns inte mina personbästan eller rekord, men jag kommer ihåg alla känslor. För mig är det resan som är målet med min träning. Träningsglädje när det är som allra bäst.
Jag bor i Åre och Stockholm. Mitt hjärta slår för somrar och vintrar. Träning inomhus och utomhus. Jag är utbildad skidlärare och cykelinstruktör. Jag är anlitad inspiratör och föreläsare.
Min blogg Träningsglädje är en del av mitt jobb. Jag jobbar med digitala medier och framförallt digital PR och content management. Jag föreläser ofta om olika aspekter i vår digitala samtid. Jag är även frilansande fotograf och skribent.
Tusen tack till dig som läst den här träningsbloggen under alla år – och som varje dag fyller den med meningsfulla kommentarer och som skickar mig uppskattande mail. Du är en stor del av traningsgladje.se – och du är en bidragande faktor till varför den här bloggen så ofta finns på topplistor när bästa hälsoblogg och träningsblogg ska rankas. Du inspirerar mig!
Kontakt: [email protected]
Twitter, Instagram, Snapchat och Pinterest: @sararonne
Jag tar gärna emot pressinformation. För icke beställt material ansvaras ej. Alla samarbeten (affiliatelänkar och sponsrade inlägg) märks ut enligt marknadsföringslagen.
Jag visste inte vad jag skulle fixa till middag så det fick bli sallad på en spik. Det enda som riktigt passade var babyspenat. Snart visade det sig att jag hade lite fetaost i kylen också. Och lite lax i frysen. Och ett äpple. Och fruktgudens gåva till mänskligheten. Och lite pumpakärnor och solrosfrön i skafferiet. Helt plötsligt låg där en färdig sallad på tallriken som bara behövde en skvätt olja och lite balsamvinäger för att smaka exemplariskt. Så kan det gå när man gör sallad på en spik!
Jag har varit iväg och kört lite pump. Jag gillar fortfarande den nuvarande releasen med undantag för benlåtarna som håller på i en evighet. Men det gör ingenting för rygglåten är fantastisk! Idag lade jag på lite mer vikt på rygglåten, 5+2.5+1.25 per sida, men jag hade nog kunnat brassa på lite mer – den är ju så kort (jämfört med benlåten…).
Jag fegade också på triceps och biceps och körde 2.5+1.25 per sida. Den viktkombinationen har jag nog haft på varenda pumpklass jag varit på i hela mitt liv så det vore ju trevligt att få utvecklas lite. Samtidigt är det jobbigt om det ska svida i varenda muskel under varje låt. Å andra sidan är det just därför jag är där. Jag är nog lite lat!
Klockan är strax efter lunch men jag har precis ätit en gigantisk frukost på kvarg smaksatt med vanilj och kanel tillsammans med mängder med blåbär och hallon, 2 ägg och så en stor skiva Leksands surdegsknäcke med saltrulle och cheddar. I förmiddags var jag nämligen ute på äventyr!
Ända sedan jag flyttade till Halmstad har jag hört att Lynga ska vara fantastiskt. Det är ett naturreservat ute vid kusten vars sandstrand många gånger blivit utsedd till Halmstadtraktens bästa. Ändå har man enligt ryktet stranden ofta för sig själv under sommarmånaderna. I förmiddags åkte jag dit, dels för att spana in stranden men också för att ta mig en titt på en gigantisk sanddyn som ska vara runt 36 meter hög.
Planen var att jag skulle göra detta tidigt imorse men… det visades 3 CSI-avsnitt på raken igår kväll med början 22.25 så att gå upp i ottan var inte det lättaste. Istället gick jag upp halv tio, velade ett tag och stack sedan iväg.
Jag tog bilen till Lynga som ligger typ 2 mil på andra sidan Halmstad. Det stod någon enstaka bil på den ödsliga parkeringsplatsen i skogen men jag hade hela tiden sällskap av fåglarna. Jag hittade en skylt som pekade mot sanddynen och följde den.
Sanddynen i sig är inte så imponerande. Man fattar knappt att man är på en sanddyn. Det är mest som en kulle med sand som underlag. Inte heller låg den särskilt nära vattnet. Allt jag såg var skog, skog och så mer skog. Istället för att gå samma väg tillbaka hittade jag en antydan till en stig och följde den. Det var lite snårigt och bökigt men snart kom jag ut på en större stig. Det var då jag började se dem: de oranga markeringarna! Och är det en sak som är säker när man ser markeringar, ja då är det att man ska följa dem!
Förmiddagen förvandlades snart till ett äventyr ute i Lynga naturreservat. Markeringarna gick genom strandskog och annan skog som skiftade i gröna och bruna vackra färger. Jag pinnade på och ruschade uppför en och annan backe för att få upp pulsen.
När jag följt markeringarna i 40 minuter undrade jag hur lång slingan egentligen var. Jag började oroa mig för att den skulle vara i flera mil och funderade på om jag borde vända och gå tillbaka samma väg. Det alternativet verkade oändligt jobbigt. Då var det mindre jobbigt att fortsätta följa markeringarna även om det innebar en längre väg…
Efter en timme från det att jag parkerade vid Lynga var jag åter vid parkeringsplatsen. Slingan var inte på flera mil. Den var bara på 4.7 km! Men jag hade ännu inte sett stranden. Jag hittade en skylt som pekade mot stranden knappt 1 km bort och sprang mot den.
Eftersom vädret var både grått och disigt såg jag inte någon horisont men nedanför mina fötter bredde sig en magnifik sandstrand ut sig och jag förstår de som säger att Lynga strand är den bästa. Däremot förstår jag inte varför här inte sägs vara något folk…
Utsikt från sanddynen
Sprakande färger på väg nedför dynen
Mysig strandskog
Mitt ute i ingenstans
