Träningsglädje

När jag förstod att inte alla människor i hela värlen gillade mig var det till en början en katastrof. Jag är ju hur schysst och trevlig som helst. Å andra sidan, vem vill inte vara schysst och trevlig mot sina medmänniskor och vem vill inte anse att man själv är det?

Men jag har lärt mig att alla inte behöver gilla mig. Inte heller behöver jag bry mig om att anpassa mig så att jag blir gillad. Folk får gilla mig om de gillar mig. Annars får de låta bli. Chansen är stor att jag inte heller gillar dem som inte gillar mig så why bother.

Det kan ju låta jäkligt krasst och rätt trivialt men det är en skön insikt. Precis som det är skönt att jag inte behöver gilla alla andra. Jag behöver inte ens försöka. Att respektera de jag inte gillar ser jag som självklart. Men jag behöver inte försöka med det där gillandet. Gillar jag så gillar jag och so be it. Det känns befriande och lite ”sköt dig själv och skit i andra” över det. Den frasen uttrycktes ständigt under gymnasietiden men jag minns inte varför.

Funderar förresten på att springa i trappor ikväll. Alla andra bloggare gör ju det…

Jag gillar Grabben trots att det inte ser ut så. Gillar Grabben mig? Jovars.

Jag har skrivit ungefär 2200 inlägg på den här bloggen och minns faktiskt vartenda ett. Denna dag förra året skrev jag detta inlägg. Jag var i Stockholm och det var skitkallt. Lika kallt som i år typ (vilket rimligtvis borde betyda att det inte är extremt kallt just nu). Fast förra året hade det inte varit påsk än. Bläddrar man fram några dagar så springer jag helt plötsligt i kortbyxor och pratar om solsken och värme. Tänk vad fort det kan gå!

Dagens jakt är avslutad och landade på 13 km. Kvällens 5 sista tog jag precis under en powerwalk där jag pendlade med armarna som värsta sprintern. Jag har en målbild när jag powerwalkar och det är Kayo. Jag mötte henne en gång i Årstaviken tidigt en vardagsmorgon och hon gick som en galning. Det såg väldigt jobbigt ut. Ibland försöker jag powerwalka som hon men jag gör det helst i ensamhet av mörkret. Det ser ärligt talat väldigt skruvat ut.

Jag har läst om mycket sötsug och vardagsångest ikväll. På bloggar och bland Facebookstatusar. Det som triggar sötsuget är förmodligen påskhelgens utsvävningar. Det är inte lätt att bryta påskvanan. Och ångesten? Tja, den har jag också drabbats av. Men vad är det som gör att jag får vardagsångest när jag faktiskt inte avskyr vardagen? Kommande vecka ska ju faktiskt bli rolig, ändå sitter jag här och vill liksom inte.

Precis som det finns en utmärkt bok om hunger och mättnad vill jag läsa en bok om vardag och ångest så att man kan förstå lite bättre. Det är när jag förstår orsaken till problemet som jag kan handskas med det. Insikt, kallas det.