Bloggen Träningsglädje, www.traningsgladje.se, är en hälsoblogg och en blogg om träning som funnits sedan 2006. Idag är Träningsglädje en av Sveriges största bloggar inom outdoor; till exempel cykling, löpning och skidåkning.
Jag som skriver hälso- och träningsbloggen Träningsglädje heter Sara Rönne. Jag vill uppleva livet och tusen känslor i ett par löparskor, på en cykel eller på skidor – med svett i håret och endorfinruset i kroppen.
Här på min blogg kan du läsa om löpning, cykling, skidåkning, simning, styrketräning, träningsresor, tankar om hälsa, träning och livet – och så en hel del mat och recept.
Jag minns inte mina personbästan eller rekord, men jag kommer ihåg alla känslor. För mig är det resan som är målet med min träning. Träningsglädje när det är som allra bäst.
Jag bor i Åre och Stockholm. Mitt hjärta slår för somrar och vintrar. Träning inomhus och utomhus. Jag är utbildad skidlärare och cykelinstruktör. Jag är anlitad inspiratör och föreläsare.
Min blogg Träningsglädje är en del av mitt jobb. Jag jobbar med digitala medier och framförallt digital PR och content management. Jag föreläser ofta om olika aspekter i vår digitala samtid. Jag är även frilansande fotograf och skribent.
Tusen tack till dig som läst den här träningsbloggen under alla år – och som varje dag fyller den med meningsfulla kommentarer och som skickar mig uppskattande mail. Du är en stor del av traningsgladje.se – och du är en bidragande faktor till varför den här bloggen så ofta finns på topplistor när bästa hälsoblogg och träningsblogg ska rankas. Du inspirerar mig!
Kontakt: [email protected]
Twitter, Instagram, Snapchat och Pinterest: @sararonne
Jag tar gärna emot pressinformation. För icke beställt material ansvaras ej. Alla samarbeten (affiliatelänkar och sponsrade inlägg) märks ut enligt marknadsföringslagen.
Förutom väder och vind så har sommaren kommit till Halmstad. Klassiska uteserveringen Bulls har öppnat på Lilla Torg och stoltserar med sina palmer. Jag och Grabben valde dock att fika inomhus. Jag laddade med en latte och sprang sedan 100 minuter hem till Grabbens föräldrar för middagsmat. Så länge har jag inte sprungit sedan tidigt i höstas. Sedan dess har det mest blivit 5 och 6-kilometrare med undantag av veckans 10 kilometer.
Löpningen kändes bra. Tempot var verkligen superlugnt och med ett riktigt lugnt tempo kan i stort sett vem som helst springa längre än man tror och anar! Mot slutet kände jag att energin hade nått bottenläge men då var jag nästan framme. Precis efteråt kände jag mig lite stel i knän och leder och det är just dessa, snarare än kondition och ork, som behöver vänjas.
Jag ska också springa i Boston och korsa marathonmållinjen. Det blev klart igår. Anmälan är egentligen stängd eftersom loppet är fullt men vi lyckades ändå. Jag bör nog bege mig ut och träna. Nu.
Update: man kan tolka detta inlägg som ett aprilskämt men det är det faktiskt inte. Därmed inte heller sagt att jag ska springa Boston marathon. Jag ska faktiskt korsa marathonmållinjen – men jag gör det i samband med ett 5 kilometer långt lopp helgen innan marathon (som för övrigt går av stapeln måndag 19 april).
Boston marathon – år 1904…
