På andra bloggar har det nämnts fler än en gång att vi bloggare hetsar varandra till galenskaper. Eller stordåd. Det beror lite hur man ser på det. Jag läser om en fantastisk person som skriver att hennes marathon känns ganska futtigt när andra springer långt mycket längre. I disagree! Känns Bolt futtig när man jämför honom med Bekele? I think not. Vi måste sluta jämföra oss med varandra så himla mycket. Våga inse att vi är bra för det vi själva gör.
Det finns många i Halmstad och Stockholm som är trendigare än mig. Som har en mer uppdaterad garderob, ett större klädkonto och en längre skohylla. Jag mår inte dåligt för det. Känner ingen hets eller press att uppdatera mig själv för att vara lika fräsig. Det fanns många i skolan som hade bättre betyg än mig. Som skrev fulländade prov och kom in på toppskolorna. Jag mår inte dåligt för det. Känner ingen hets eller press att jag själv var tvungen att vara bättre. Jag gjorde så bra jag kunde och var stolt över mina betyg trots att jag inte kammade hem full pott. Jag valde min utbildning och min karriär och är inte bitter över att en del av mina klasskamrater tjänar mer än mig idag. Så varför blir det då så känsligt när det kommer till träningsbloggande? Varför blir det helt plötsligt mer personligt då? Varför kommer känslan av otillräcklighet? Varför är det inte längre fantastiskt bra att man gör det bästa man kan?
Jag tycker att bloggar är en fantastisk inspirationskälla. Jag tackar dem som springer långt. Springer snabbt. Lyfter tungt. Men det är inte de som springer längst som är coolast. Eller de som springer snabbast. Eller de som lyfter tyngst. Det som imponerar är de som vågar utmana sig själva. Vågar tänja på sina gränser. Att jämföra mil eller vikter är i det stora hela som att jämföra äpplen och päron. Det finns alltid en person bakom bedriften. Bakom galenskapen. Bakom utmaningen. Vi är olika. Vi har olika förutsättningar. Så sluta tro att alla andra är bättre. Sluta förringa din egen insats.
Jag tycker inte att bloggare hetsar varandra till galna grejer pÃ¥ ett dÃ¥ligt sätt. Precis som när man tänjer pÃ¥ vilken gräns som helst är det en fin linje mellan det bra och det dÃ¥liga. Att kliva över linjen ligger pÃ¥ ens eget ansvar. Jag har en enorm tilltro pÃ¥ den egna individens ansvar och förnuft. Om jag skulle gÃ¥ ut pÃ¥ Stureplan och känna mig dÃ¥lig för att jag inte är lika hipp, snygg och blond som ”alla andra” och mÃ¥ dÃ¥ligt över det sÃ¥ kan jag omöjligt lägga skulden pÃ¥ alla andra. Ãven om jag skulle vara avundsjuk pÃ¥ den ”snygga blondinen” sÃ¥ är det inte hennes fel att jag förringar mig själv.
SÃ¥ varför väcks det sÃ¥ mÃ¥nga känslor i träningsbloggsvärlden? Varför kan vi inte bara fÃ¥ vara fantastiska? De enda som jämför och nedvärderar är vi själva. Inte din träningsbloggsgranne. Det är inte träningsbloggarna som förringar varandras insatser. Aldrig har jag stött pÃ¥ sÃ¥ mycket peppande, pushande och hejande som pÃ¥ träningsbloggarna – oavsett hur mÃ¥nga kilometrar som springs, oavsett pÃ¥ vilken tid. I mina ögon är det nÃ¥got annat som är orsaken.
