På andra bloggar har det nämnts fler än en gång att vi bloggare hetsar varandra till galenskaper. Eller stordåd. Det beror lite hur man ser på det. Jag läser om en fantastisk person som skriver att hennes marathon känns ganska futtigt när andra springer långt mycket längre. I disagree! Känns Bolt futtig när man jämför honom med Bekele? I think not. Vi måste sluta jämföra oss med varandra så himla mycket. Våga inse att vi är bra för det vi själva gör.
Det finns många i Halmstad och Stockholm som är trendigare än mig. Som har en mer uppdaterad garderob, ett större klädkonto och en längre skohylla. Jag mår inte dåligt för det. Känner ingen hets eller press att uppdatera mig själv för att vara lika fräsig. Det fanns många i skolan som hade bättre betyg än mig. Som skrev fulländade prov och kom in på toppskolorna. Jag mår inte dåligt för det. Känner ingen hets eller press att jag själv var tvungen att vara bättre. Jag gjorde så bra jag kunde och var stolt över mina betyg trots att jag inte kammade hem full pott. Jag valde min utbildning och min karriär och är inte bitter över att en del av mina klasskamrater tjänar mer än mig idag. Så varför blir det då så känsligt när det kommer till träningsbloggande? Varför blir det helt plötsligt mer personligt då? Varför kommer känslan av otillräcklighet? Varför är det inte längre fantastiskt bra att man gör det bästa man kan?
Jag tycker att bloggar är en fantastisk inspirationskälla. Jag tackar dem som springer långt. Springer snabbt. Lyfter tungt. Men det är inte de som springer längst som är coolast. Eller de som springer snabbast. Eller de som lyfter tyngst. Det som imponerar är de som vågar utmana sig själva. Vågar tänja på sina gränser. Att jämföra mil eller vikter är i det stora hela som att jämföra äpplen och päron. Det finns alltid en person bakom bedriften. Bakom galenskapen. Bakom utmaningen. Vi är olika. Vi har olika förutsättningar. Så sluta tro att alla andra är bättre. Sluta förringa din egen insats.
Jag tycker inte att bloggare hetsar varandra till galna grejer på ett dåligt sätt. Precis som när man tänjer på vilken gräns som helst är det en fin linje mellan det bra och det dåliga. Att kliva över linjen ligger på ens eget ansvar. Jag har en enorm tilltro på den egna individens ansvar och förnuft. Om jag skulle gå ut på Stureplan och känna mig dålig för att jag inte är lika hipp, snygg och blond som ”alla andra” och må dåligt över det så kan jag omöjligt lägga skulden på alla andra. Även om jag skulle vara avundsjuk på den ”snygga blondinen” så är det inte hennes fel att jag förringar mig själv.
Så varför väcks det så många känslor i träningsbloggsvärlden? Varför kan vi inte bara få vara fantastiska? De enda som jämför och nedvärderar är vi själva. Inte din träningsbloggsgranne. Det är inte träningsbloggarna som förringar varandras insatser. Aldrig har jag stött på så mycket peppande, pushande och hejande som på träningsbloggarna – oavsett hur många kilometrar som springs, oavsett på vilken tid. I mina ögon är det något annat som är orsaken.
Håller helt med! Bloggar ÄR peppande, och man får så otroligt mycket positiv energi tillbaka när man inser att man har motiverat någon till att tänja sina egna gränser och fått den människan att må så mycket bättre!
Hej!
Har precis hittat till din blogg och hitills har den bara motiverat! Läser manga andra bloggar, vissa kan nog kallas träningsbloggar, och det peppar mig. Kan de sa kan väl jag? Men samtidigt sätter jag mina egna mal da jag vet att jag inte vill/kan träna lika mycket som vissa andra.
Jag tycker att det är underbart att man via bloggen kan hitta underbara tjejer som peppar, motiverar och hjälper! Har själv inte manga kompisar att träna med sa det hjälper mig verkligen att fa peppande kommentarer fran mina bloggvänner!
Cizzi: bra att jag sa det då
Piggelina: du är klok du
Karin: inte alltid man hyllar de där borta i amerika… 🙂
Löpning o livet: klart att gränserna tänjs – det är det som kallas utveckling!
Johanna: bra att du tycker det
Klyftan: du med, finns bra gym där borta! 🙂 och mycket skräpmat. haha.
Mikaela: precis. eget ansvar!
Marina: tack detsamma!
Susanna: du är fin! kanske hittar du lösningen i löpspåret? då får du gärna dela med dig!
MarathonMia: vilket citat – jag älskar det!
Caena: både förstår och förstår inte vad du menar. haha…
Fredrika: jag tror att peppandet behövs, särskilt hos de som ännu inte hittat styrkan. the force. du är annorlunda – och fasen vad jag saknar din blogg!
Therese: beror på hur man tolkar det!
Hmmm… Självklart är det ju inte bloggare x:s fel att y känner sig stressad när y läser om x:s prestationer! ”Problemet” ligger självklart hos y. Men det är väl heller ingen som har påstått att det är bloggare X:s fel?
Personligen kan jag också bli lite stressad och otålig med mina egna framsteg och prestationer när jag läser andra bloggar. Jag vill ju så gärna kunna göra mer! Och jag skyller inte det på någon. Ibland är jag väldigt stolt över allt jag gör, allt jag uppnår och alla utmaningar jag utsätter mig själv för och klarar av. Men ibland jämför jag och önskar att jag kunde göra lite mer. Och i bloggvärlden blir den jämförelsen lite mer tillgänglig och lättare. Men det är ingens fel att jag jämför.
Bara en reflektion.
Tack för ett svinbra Sarainlägg(tm). Det behövs! För egen del kan jag säga att jag inte är ett dugg intresserad av hur långt eller hur snabbt de människor springer vars bloggar jag läser, jag är intresserad av vad som rör sig i deras huvuden. Löpning (och träning) är väldigt mycket en inre angelägenhet; det yttre är för mig ganska ointressant. Jag tror den sanna inspirationen kommer inifrån, även om det krävs att man kanske ”tingar” på inspiration från andra på vägen dit för att testa olika sanningar eller vad jag skall kalla det för. Därför kan jag ibland ha lite svårt för heja-stoj-tjim-och-pepp-bloggvärlden, den säger så lite. Men om den leder till att människor hittar sin grej, växer, blir starkare och blommar ut, då får det vara det värt 🙂
bra tankeställning och något som alla borde fundera över.
det känns lite som jantelagen, alt lite tvärt om… ”- jag får inte säga att jag e nöjd över mig själv och mina prestationer. men nog baske mig vill jag vara bättre än dig, egentligen. ”
Alla människor är fantastiska. Men alla människor vet inte om det.
Du är en fantastiskt fin förebild!
@Susanna: jag håller med dig, men jag vill poängtera att det inte är den snygga tjejens fel att den andra tjejen känner sig ful. det var dit jag ville komma. visst kan jag förstå att x känner sig stressad när y springer långt – men det är inte y:s fel. problemet ligger hos x. 🙂
Jag tycker det är jättekul att läsa att du klarar att hylla din egen prestation oavsett vad andra gör, problemet jag ser är dock att det inte är många som är så starka. Jag skulle vilja säga att det lyser igenom på vädligt många bloggar; jämförelsen och strävan efter mer, hårdare eller snabbare. Men det är ju precis som du säger, så länge det får folk att tänja sina gränser är det ju underbart och inspirerande, men jag tror att det lika ofta får folk att känna sig otillräckliga eller mindre bra. Och visst är det så att problemet inte ligger i att vi inte stöttar varandra, det ligger hos individen, men det är ändock ett problem. Få personer kan se saker objektivt nog att dra sig ur innan de dragits ner. Det är ett problem, men jag har dessvärre inte lösningen på det. Än 🙂
Så sant som det är sagt (skrivit) 😉 Verkligen klockrent. Den man ska jämföra sig med & tävla med är sig själv. Låta sig inspireras av andra är alltid bra men man ska vara stolt och nöjd över sin egen prestation. Ha en bra helg!
Jag tror att man själv måste se till att inte låta sig hetsas till att göra mer än man vill/är motiverad till, att använda den positiva energi som finns i peppen och träningsglädjen istället för den negativa energin som finns att hämta i jämförelsen och idéer om omgivningens förväntningar.
låter inte helt fel! jag åker dit för att plugga internationella relationer, och skriva C-uppsatsen om allt vill sig väl och löser sig med mina kurser. just nu längtar jag bara dit!
men du får ta hand om dig och lycka till med träningen och allt!
Mycket mycket bra skrivet!
Oj, inte hade jag nån aning om att mitt lilla inlägg skulle väcka sån uppmärksamhet 🙂
Nä, men allvarligt talat så menade jag inte att träningsbloggar är något som får mig att må dåligt och känna mig dålig. Tvärtom så inspirerar de mig att våga, att vilja lite mer och att genomföra. Jag vet att man inte kan vara bra (bäst) på allt (även om jag skulle vilja). Däremot får jag ibland känslan av att gränserna hela tiden tänjs på och vad som ”ansågs var en ”superprestation” (kanske bara i mitt huvud, men vad jag kan utläsa av kommentarerna på mitt inlägg även i flers) för något år sedan nu är något mer ”vardagligt” som var och varannan träningsbloggare gör. Inget fel i det egentligen, det är ju bara kul när folk inspireras till att utvecklas och vågar göra mer grejer (på sina egna villkor), men i den värld vi lever i tror jag att det för vissa (delvis för mig) kan bli ytterligare ett stressmoment.´(Därmed inte sagt att jag vill att vi ska sluta utmana oss själva och sluta göra ”extrema” grejer såklart!! Ville visa saken ur ett annat perspektiv)
Jobba på självkänslan och sluta jämföra dig med anda – visst, absolut. och det kanske mest är i mitt huvud den här hetsen finns. och som sagt, träningsbloggar inspirerar främst!
Håller med till 100%! Det kommer alltid finnas nån som är ”bättre” än en själv, snabbare, uthålligare, smartare, snyggare osv. Det handlar om hur man ser på sig själv, och inte håller på och jämför med allt och alla.
Jag gillar det amerikanska sättet att pusha och peppa varann och säga att ”du fixar det!”. Såsom det kan liknas vid på träningsbloggarna, att vi peppar varandra. Väldigt osvenskt egentligen. Men det betyder ju inte att ALLA ska göra exakt samma sak, enligt en viss mall. Utan just som du säger, det handlar om att våga utmana sig själv och se var ens egna gränser går, och var man VILL att de ska gå.
Huvudet på spiken! Någon annans blogg kan aldrig få mig att känna mig sämre, däremot kan den inspirera mig att testa saker jag aldrig själv kommit på. Kan hon/han så kan väl jag? Jag trodde aldrig jag kunde springa marathon, men när så många andra lyckades med bedriften så kunde det ju liksom inte vara omöjligt. Och det var det inte. Det är liksom lite upp till en själv att tolka informationen, om den ska trycka ner en (vilken jag kan lova att ingen av träningbloggarna har som avsikt!) eller om den ska peppa en . Jag låter mig inspireras, inte nedslås! Vi duger alla som vi är oavsett hur långt eller hur mycket vi tränar, hur tungt eller hur fort. Bra inlägg som vanligt Sara!
Härligt! Kunde inte sagt det mycket bättre själv. =)