Träningsglädje

Lördag och dags för millopp. Wohoo! Eller?

Det var motigt att komma ut. Men det gick bättre att komma igång. Hade mätt upp en runda på gmap och den gick på gator i krokar jag aldrig varit förut. Sådant är kul. Lite ovisshet är spännande. Även om det visade sig att min runda gick i ett industriområde som i sig självt var allt annat än spännande. Dessutom villade jag bort mig så milloppet blev någon kilometer kortare. Och så sprang jag inte så snabbt heller. Tog inte alls ut mig på samma sätt som under Midnattsloppet förra veckan. Men det gör inte så mycket. Jag har bestämt mig för att springa Tjejmilen imorgon. Grabben får agera hare. Min målsättning är att gå i mål med mjölksyra i benen och andan i halsen!

Dagens höjdpunkt var när det började störtregna efter 2 km. Det var så kraftfullt och så aggressivt att jag sprang och kände mig som en lycklig och skrattande dåre. Den ilskna vinden hade jag i ryggen och det gav mig bra tryck i benen. Åh vad det var härligt med störtskuren. Vid kilometer 4 hade himlen blivit nästan blå igen och då var det inte alls lika kul att springa runt med dyblöta kläder, en hästsvans som droppade och skor som sa chip-chip.

Jag sprang loppet med skor. Men jag har dålig bildfantasi just nu.

Klockan är 09.58 och jag tror att jag redan har sprungit dagens Trelleborgslopp. Eller har jag det? Jag lever i ovisshet!

Ibland när jag varken sover eller är vaken, utan är i det där mittimellantillståndet, känns drömmarna väldigt verkliga. Imorse drömde jag att jag var nere i Trelleborg. Jag hade inte alls tänkt att springa loppet eftersom jag inte är en sådan där som springer lopp. Men eftersom startskottet gick och jag var där kunde jag lika gärna springa banan. Så jag gjorde det. Och från drömmen minns jag så oerhört tydligt exakt hur mina medlöpare såg ut. Hur de sprang, vad de hade på sig. Även banan var oerhört tydlig. Hur det gick uppför, svänge, gick på asfalt och grus. Skyltar vi skulle följa, någonstans där det var lite tvetydigt vart vi skulle.

Mycket märkligt! Så nu känns det nästan som om jag sprungit dagens millopp. Om det inte vore för att träningskläderna fortfarande luktar gott av tvättmedel…

Skickade för övrigt ett ”lycka till”-sms till Grabben. Fick ordet ”mm” till svar. Låter inte helt övertygande. Å andra sidan är inte Grabben den som slösar med jubel när något känns bra. ”Det gick väl okej” är standardsvaret på frågan hur det gick, även om han precis gjort personbästa på distansen.

Jag erkänner villigt att jag har vissa fördomar vad gäller fitnesstränande personer. Förmodligen för att jag inte har en endaste grej gemensamt med dem. Och noll förståelse för deras träning och satsning. Det betyder inte att jag inte respekterar dem. Jag förstår dem bara inte. Precis som andra inte förstår hur det kan vara svårt att gå ner i vikt. Eller varför man vill springa marathon. Typ.

Mina fördomar besannades nyss. Jag frågade en av Sveriges mest välkända fitnessprofiler vad träningsglädje är för henne. Jag fick till svar att hon inte visste vad hon skulle svara på den frågan. Som den mycket fördomsfulla person jag är tolkar jag det som att hon inte vet vad träningsglädje är. Hon kanske har tappat bort den? Hur tolkar du det?

Jag tror jag kommer få mycket skit för detta inlägg. Men jag tar det med ro. Det är skrivet med viss ironi (jag tyckte att det var ett lustigt sammanträffande)- fast jag vet att sådant inte riktigt går fram genom skärmen…