Man vet att man lämnat midvintern bakom sig när man slås av hur solen flödar. Idag var det finaste jag varit med om på länge. Faktiskt så att det gör ont i själen för det är svårt att förstå hur fint det är. Och vad man ska göra av allt det fina.

Jag gjorde det enda rätta och satte på mig pjäxor och skidor och njöt av manchestern i Ullådalen. Solen tittade fram mellan fjällbjörkarna i liften på väg upp för att fullkomligt blända totalt där uppe. Det var som att huden drog åt sig all d-vitamin den kunde få. Strålarna värmde skönt mot kinden och bjöd på den allra bästa sortens vinter man kan tänka sig.

Efter några åk avrundade jag med en varm choklad med grädde. Och så messade jag min skidcoach och sa att jag vill boka in några solskenstimmar i backen.

På vägen hem reflekterade jag lite över allting och konstaterade att om förra året var ett år då jag provade många nya saker (cyclocross, skate och sådant) så är det här året när jag utvecklar mig. Med en egen ”bildbehandlingstränare” och mer åkning med en skidcoach. Och med min ridträning såklart. Det är kul att testa nytt men också riktigt, riktigt roligt att utvecklas och bli bättre – vilket man alltid kan bli.

Jag lämnade vintern i Åre med en promenad i ett riktigt vinterland; hela världen var alldeles vit precis mellan Åre by och Ullådalen där jag och Hazel tog vår lunchpromenad. Sedan körde vi isgata ner till Hälsingland och nu är vi framme. Vi har fortfarande det här färskt i minnet:

Jag vaknar i mörkret; men där ute badar en liten del av världen i ljus. Skidbacken är tom men väntar in världens bästa alpina tjejer som ska göra upp i helgen. Jag virar in mig i dunjackan och går ut med Hazel.

Vi tar den upptrampade stigen längs strandkanten. Snön frasar under fötterna och skaren är hård. Mot det skarpa ljuset ser jag den klassiska Åredimman rulla in i min verklighet. Luften känns plötsligt annorlunda och snart är det mjölkvitt runt omkring oss.

När vi kommer hem värmer vi på risgrynsgröten som vi kokade ihop igår kväll. Jag gör en kaffe latte och dricker juice till.

Jag är lite sen till jobbet. Det blir så ibland. Men på kontoret är jag produktiv och får mycket gjort; långtidsplanering ska varvas med sådant som blir klart här och nu. Vi är redo för de första vinterturisterna som kommer imorgon. Sedan blir det full gas in i jul- och nyårshelgerna. Jag har funderat på hur mitt jobb ser ut; hur månaderna inför säsong består av research – och hur det just nu handlar om att simma med strömmen och snappa upp så mycket som möjligt.

Vid lunch åker jag hem och träffar Hazel och Johanna och så tar vi snöskorna och åker upp till Ullådalen. Mer snöskor är ju en av mina målsättningar med den här vintern.

Det blåser hårt på fjället men vi drar upp huvorna på våra jackor och så råkar det bli som så att vi tar ett varv på den uppistade bädden som behöver lite mer snö innan det blir längdspår här.

Vi kommer till bilen i lagom tid till mörkret och är rödkindade och glada. Och så åker vi hem och jag jobbar mer och så gör vi Maris bountys och snart knådas pizzadegen och när det blir kväll på riktigt ser vi  The secret life of Walter Mitty. Och jag vet i ärlighetens namn inte hur det ska gå med mina nio backintervaller?