Jag vaknar i mörkret; men där ute badar en liten del av världen i ljus. Skidbacken är tom men väntar in världens bästa alpina tjejer som ska göra upp i helgen. Jag virar in mig i dunjackan och går ut med Hazel.

Vi tar den upptrampade stigen längs strandkanten. Snön frasar under fötterna och skaren är hård. Mot det skarpa ljuset ser jag den klassiska Åredimman rulla in i min verklighet. Luften känns plötsligt annorlunda och snart är det mjölkvitt runt omkring oss.

När vi kommer hem värmer vi på risgrynsgröten som vi kokade ihop igår kväll. Jag gör en kaffe latte och dricker juice till.

Jag är lite sen till jobbet. Det blir så ibland. Men på kontoret är jag produktiv och får mycket gjort; långtidsplanering ska varvas med sådant som blir klart här och nu. Vi är redo för de första vinterturisterna som kommer imorgon. Sedan blir det full gas in i jul- och nyårshelgerna. Jag har funderat på hur mitt jobb ser ut; hur månaderna inför säsong består av research – och hur det just nu handlar om att simma med strömmen och snappa upp så mycket som möjligt.

Vid lunch åker jag hem och träffar Hazel och Johanna och så tar vi snöskorna och åker upp till Ullådalen. Mer snöskor är ju en av mina målsättningar med den här vintern.

Det blåser hårt på fjället men vi drar upp huvorna på våra jackor och så råkar det bli som så att vi tar ett varv på den uppistade bädden som behöver lite mer snö innan det blir längdspår här.

Vi kommer till bilen i lagom tid till mörkret och är rödkindade och glada. Och så åker vi hem och jag jobbar mer och så gör vi Maris bountys och snart knådas pizzadegen och när det blir kväll på riktigt ser vi  The secret life of Walter Mitty. Och jag vet i ärlighetens namn inte hur det ska gå med mina nio backintervaller?