Jag visste att det skulle vara strålande sol lördagen den 5 mars och jag tänkte att då skulle vara dagen då jag gjorde premiär på turskidor. Alltså jag vet. Jag har inte gått på tur innan; och det är lika bisarrt som det är sant. När jag åkt skidor så har jag åkt alpint eller längd. Men idag gjorde jag premiär och jag gjorde det på led 140 från Trillevallen till Ytterstvallen som är en gammal fäbod och ett våffelbruk. Man kan säga att Ytterstvallen ligger mittemellan Trillevallen och Ottsjö.

Den alpina skidåkningen råder det ju inga tveksamheter kring; finns det backar så åker man. Men det här med längd- och turspår? Vad är skillnaden liksom? Oftast ingenting, i grunden. Många leder för turskidåkning spåras och finns det spår kan man ju åka på sina vanliga längdskidor. Som jag gjorde här i turspåren i Edsåsdalen.

Men jag kan tycka att det finns en skillnad ändå; riktiga längdspår gjorda för längdåkning (motionsåkning) tycker jag oftast håller bättre just för att det är en annan typ av skidåkning. Eftersom det oftast finns en skejtbädd runt omkring så finns det mer plats att kliva ur spåren (och till exempel bromsa nedför eller saxa uppför) – vilket gör att spåren inte förstörs.

Spår för turskidor är ofta skoterdragna vilket funkar fint. Det finns inte så mycket plats att bromsa på utan att förstöra spåren – men det gör inget eftersom turskidor inte går så snabbt trots att spåren kan vara kuperade och snirkla sig tight mellan träden. Att sätta en turskida lite utanför spåret och bromsa (trots att det egentligen inte finns någon plats) är rätt så stabilt jämfört med en klassisk längdskida. Turskidor har ju stålkant.

När jag parkerade bilen i Trillevallen var det strålande solsken och knallblå himmel och vädret till trots var jag på ett uselt humör. Ni som följer mig på Snapchat (sararonne) vet. Själva skidåkningen gick bra men jag var irriterad på att skyltningen var kass vilket gjorde att vi hann åka i två olika motionsspår först; visserligen i sprillans ny manchester men det var ändå 3 onödiga kilometrar. Vi skulle ju göra 10 till.

Till slut hittade vi vår led och vi satte av ut i nysnön. Skotern som spårade hann dit först senare på eftermiddagen för vi fick nydragna spår på vägen hem runt kl 15 istället.

Hazel kan vara den enklaste, sötaste och snällaste hund som finns och när vi kom fram till Ytterstvallen var det flera som ville ta med henne hem och lockade med godis. Tur att hon följde med mig hela tiden istället!

På den här bilden ser du Yttersvallens fäbod och det ser ju rätt så folktomt ut:

När jag saxade upp över krönet och mötte folkhavet (nåja) blev jag förvånad för jag hade sett typ tre personer i spåret men väl på plats satt ju ett femtiotal personer och glassade i solen.

På Ytterstvallens fäbod kan man betala med Swish (yey) så jag köpte en pärondricka och en apelsindricka. Turismutvecklaren i mig hade helst velat köpa lokalproducerad lingonsaft eller blåbärssaft – eller kanske älgörtsdryck – men jag förstår att det kanske blir svårt om det inte finns vatten eller el i den där fäboden. Det är trots allt inte jag som står och gräddar våfflor hela dagen lång i stugan som osar våfflor så snart man öppnar dörren. Det är charmigt på sitt sätt; men det var det också i den här hytten uppe på en alptopp där jag drack hollersaft.

Hade jag varit mer rutinerad hade jag såklart värmt mormors rödvinbärssaft och tagit med mig termos, apelsin och ostmacka inlindad i smörgåspapper men jag tänkte att vi ju bara ska åka en mil. Jag hade mitt mindset inställt alldeles för mycket på svettig längdskidåkning. Turskidåkning är ju njutaråkning även om ”ut på tur aldrig sur” inte riktigt stämde in på mig just den här dagen.

Vi satt på en bänk och jag lutade ryggen mot en vägg och fick med mig säsongens första fräknar efter pausen som också bjöd på bedövande vacker utsikt över fjällvärlden.

På vägen tillbaka till Trillevallen träffade vi en supersöt liten ettårig Welsh springer spaniel och Hazels lycka var total; lika barn leka bäst och när två busfrön till spaniels möts i spåret slår de kullerbyttor med varandra i lössnön.

När jag körde tillbaks till Åre stannade jag till på Strandbergs i Undersåker vilket är det mest fjällromantiska jag vet efter att ha läst en krönika av Marcus Torgeby en gång där han beskrev ett trailpass i Edsåsdalen i kvällssolen; som han avslutade med en apelsin från Strandbergs. Jag handlade tacos istället, och knäckte en Cola Zero direkt vid kassan.

Jag tror att den här dagen kommer bädda in sig fint i minnesbanken, på samma sätt som jag länge, länge kommer minnas den här strapatsrika utflykten till Skurdalsporten.

I år är det tio år sedan jag började blogga. TIO år! Det är så himla länge sedan, ändå känns det nästan som igår. Jag tänkte göra en snabb recap för dessa tio år. Alltså en supersnabb en, för jag kommer göra fler tillbakablickar under våren som kommer. Vi börjar med vad jag jobbat med – och var jag har bott:

2006:

När jag börjar skriva min blogg jobbar jag som mediasäljare och med lite PR samtidigt som jag pluggar till journalist. Det är mitt första riktiga år hemma i Sverige sedan jag var 18.  Jag är 24 år (nästan 25) och har redan hunnit med utbildning (till nationalekonom), analytikerjobb i finansvärlden och ett livsstilsomkast till skidlärare. Jag har varit tillsammans med min sambo i ett halvår och vi bor på 23 kvm på söder i Stockholm i världens finaste lilla lägenhet.

2007:

Någonstans här i krokarna tar min svenska karriär fart på riktigt. Jag jobbar med marknadsfrågor på ett storbolag och lär mig massor. Det är ett tidsbestämt frilansuppdrag och när jag lämnar det efter ett år har jag en stor väska med erfarenhet som jag tar med mig in i nästa jobb.

2008:

På senhösten flyttar vi in i vår lägenhet i Halmstad. Det är en nyproduktion på Nissastrand med toppfint läge och dubbla balkonger.

2009:

Jag börjar jobba som omvärldsanalytiker; mer specifikt med semantisk textanalys och fokus på digitala medier. Min officiella titel är ”social media intelligence advisor”.

2010:

Jag pendlar en del till både Göteborg och Stockholm, i övrigt hände inte så himla mycket. Såhär såg jag ut då förresten:

2011:

Jag säger upp mig och börjar på en konkurrent; Sveriges största bolag inom omvärldsanalys. Jag är en av få digitala specialister som ska lära upp fler inom bolaget. Vi säljer min etta på söder och köper en tvåa på Kungsholmen. Mellan lägenheterna bor vi på soffan hemma hos mina föräldrar. Compact living är lite av min grej och jag är bra på det; och på att flytta runt.

2012:

Jag utvecklar min tjänst på jobbet och får mer ansvar inom det digitala och inom marknad. Jag föreläser en hel del om digital utveckling, projektleder massor och är rådgivare till både storbolag och uppstickare. Jag börjar jobba med en del frilansuppdrag inom PR och digitala medier och har rätt många strängar på min lyra.

2013:

Det här året kommer jag på att jag inte vill göra det jag gör. Så jag säger upp mig och vill vara egen på heltid; men det är inte så enkelt när många andra helst vill anställa. På hösten flyttar jag till Sälen och stannar där några månader och jobbar med content och min arbetsgivare får pris för bästa sajt med bäst content. Såhär ser jag ut på sommaren:

2014:

I mitten av mars flyttar jag till Åre och för att börja jobba med digital turism. Det är snart två år sedan. Alltså en femtedel av mina bloggår. Det känns sjukt. Jag har andra uppdrag vid sidan om; bland annat är jag ansvarig för sociala medier för ett stort företag som gör träningskläder.

2015:

Detta år känns som ett mellanår; bloggen flyttar till Metro Mode och jag utökar min frilanskundstock med en kund till. Jag börjar ta fotouppdrag och jag sätter budgetmål.

2016:

Det här är just nu och i vår fyller bloggen tio år. Jag kan klicka in på random inlägg från flera år tillbaka och jag minns fortfarande exakt hur jag kände och var jag var när jag skrev just de orden. Ändå har jag aldrig bloggat för att jag vill dokumentera saker och ting. Jag skriver för att det är roligt. Och så länge det är roligt kommer jag att fortsätta!

Hur länge har du läst min blogg? Kanske redan från början? Från när jag bodde vid Zinkensdamm? Eller från när jag bodde i Halmstad? Eller har du nyligen börjat läsa?

Om du vill veta mer om mig så läs detta:

> Min ovanliga utbildning

> Några frågor om mitt liv

> Alla mina hem

Så kom den till slut: mars. Min allra bästa vintermånad. Början på vårvintern som är alldeles fantastisk i fjällen. Mars med dagar som dessa i skidbacken. Eller sådana här dagar när jag cyklar trainer utomhus i t-shirt. Jag gillar mars och långa skiddagar i Stendalen och värmande solsken och kvällsturer i löparskorna.

I mars vill jag göra detta:

> Åka mycket alpint

> Prova på turskidåkning

> Ta en tur till fjällstation typ Ytterstvallen eller Hållfjällets turiststation

> Vintercykla

> Springa många backintervaller

Men det finns ju också en annan grej jag verkligen ska göra. Som är bokad och klar och jag ser fram emot massor: jag ska ju åka till Sydafrika! I slutet av mars bär det av och ni kommer i vanlig ordning att följa med. Har du varit där? Vad får jag inte missa? Vi kommer mer specifikt att åka till Kapstaden och vara där i runt nio dagar – min sambo ska springa lopp.

En annan gång då jag också hade sommar mitt i mars var när jag plåtades för en löparkampanj. Såhär såg det ut då! Och här är resultatet av den.

Men vad hände egentligen med februari? Jag utlovade en sportmånad och på det stora hela tycker jag att det blev så. Mer specifikt hade jag dessa målsättningar:

Mål 1: Två långpass på mellan 90-120 minuter. Hur blev det? Jodå, nog har jag fått till en del långpass på lite olika sätt. Klart godkänt!

Mål 2: Fyra riktigt bra cirkelpass. Nej, detta mål blev inte som planerat. Jag gjorde en massa andra grejer istället.

Mål 3: Fyra styrkepass inne på gymmet på Holiday Club här i Åre med tunga vikter. Yes, det blev fyra styrkepass minsann!