Jag brukar säga att jag tränar för att kunna göra vad som helst när som helst. Som att ta ett spontant långpass på fjället för att vädret var fullkomligt magiskt igår kväll. Egentligen hade jag inte tänkt mig 25 km, det bara blev så. Och när det blir så är det en trygghet att veta att kroppen klarar det; både när det kommer till mental uthållighet, att ha muskler och ligament som klarar rätt krävande fjällterräng med mycket upp och ner. Upp är jobbigast för konditionen men nerför är faktiskt värst för knän och sådant. Framförallt är det tryggt att ha en kropp som klarar många kvällstimmar på ett fjäll med stadig energinivå. Det är en lång väg hem och det finns ingen taxi att ringa på fjället…
Min egentliga plan var att ta kabinbanan upp och ta mig runt Blåsten och sedan upp på Lillskutan. Men jag var så inne i min löpning att jag missade där stigen avvek mot Blåsten så jag drog rätt ner mot Bielkes gruvor istället. Jag insåg att jag missat min stig rätt tidigt men det finns något inom mig som inte gillar att vända om – så jag fortsatte rakt ner för fjället istället, mycket väl medveten om att detta skulle bli en lång kväll.
När jag tog kabin upp så slog det mig att det är en häftig tur på sommaren. Man ser verkligen berget på ett helt annat sätt än på vintern och det är knäppt att tänka att här snart ligger ett tjockt lager snö – ovanpå alla klippor. Det är häftigt att se alla downhillcyklister och vandrare som små dockor – det är verkligen galet fint!
Det första jag gjorde var att ta mig upp till toppen; det är mellan en och två kilometer upp dit och för några veckor såg det ut såhär. Vilken skillnad va! För såhär fint var det igår kväll (den blå himlen var tydligen åt andra hållet…):
Åreskutan runt är en dagsvandring – eller ett fullgott dagsverke om du vill springa fjällterräng. Gårdagskvällens version blev lite annorlunda: jag tog kabin upp och gick upp till toppen, sedan sprang (eller jag gick mest eftersom det är rätt brand nedför på många ställen) jag ner till Bielkes gruvor. Där hade jag valet att springa västerut och komma fram i Ullådalen – eller springa österut och dessutom välja omvägen över Lillskutan, vilket skulle innebära en hel del höjdmeter.
Jag valde österut. Lillskutan står ju på min bucket list för sommaren, och jag hade ju inget annat planerat för kvällen.
Åreskutans norra sida brukar vara min värsta del längs den här leden; det är blött i markerna och Blåsten kastar en mörk skugga över stigen och alla känslorna i kroppen. Att vara här är att vara långt bort från allting och jag längtar alltid några kilometer framåt. Och tids nog kommer man ju dit!
På bilderna nedan ser ju terrängen rätt fin och lättsprungen ut, men det beror mest på att jag inte hade kameran framme när det var blött och jävligt…
När leden började gå utför och jag hade valet att fortsätta så tills jag kom fram till byn, så valde jag istället att göra en avstickare upp mot Lillskutan. Och jag är så sjukt nöjd att jag gjorde det; vilken utsikt! Perfekt för en kvällstrött sol!
Längs vägen upp passerade jag ett stort och tjockt snötäcke som kylde fötterna och gav några meters äventyr. Snö när det är 25 grader varmt är exotiskt! Några meter högre upp kom jag äntligen upp över krönet och såg civilisation igen; kabinbanan tornade upp sig långt där borta och himlen var full av skärmflyglare. Känslan av att vara långt borta ersattes med en mycket härligare känsla av ett perfekt kvällsäventyr som jag delade med många andra – trots att jag aldrig såg någon särskilt nära.
Jag hade inte särskilt bråttom den sista vägen ner. Utanför Platåkåtan som serverar mat till hungriga skidåkare om vintrarna, satte jag mig på en pall och mediterade lite till vackert kvällsljus. Sedan promenerade jag nedför skidbackarna och fick ont i tårna av allt nedför.
Även om jag vill vara tränad för att kunna göra en sådan här grej alldeles spontant så betyder det inte att det inte är jobbigt. För jobbigt är det. När det bara går brant uppför, uppför, uppför. Eller bara brant nedför, nedför, nedför. Eller när myggorna flockas kring ens kropp vid vattenstoppen eller när myrmarken sväljer både skor och vader. Men det är stor skillnad på när det är hopplöst jobbigt – och när det jobbiga är hanterbart och liksom går att borsta bort. Det sitter till viss del i kroppen. Men det sitter också väldigt mycket i huvudet.
En sista grej – om du springer på fjället, se till att ha med fjällkarta och förstärkningsplagg! Det gör också stor skillnad att springa med terrängskor. Jag har alltid en ryggsäck med mig när jag springer fjällterräng; i den har jag bland annat vattenflaska och myggmedel. Jag borde också ha med mig ett första hjälpen-kit! Jag springer helst med skärm och glasögon för att inte bli bländad av solen. I så teknisk terräng är marginalerna små och att snubbla eller att inte se var man sätter fötterna är inte ett alternativ.
