De senaste dagarna har det hänt att jag tänkt att jag ska ta tag i min löpning när det blir vår på riktigt. För jag har glömt bort att jag sprang en halvmara för två helger sedan. Då kommer jag på att löpningen inte alls är något jag behöver ta tag i, jag springer ju redan.

Och sprang det gjorde jag idag. Min hund Hazel har varit hos min mormor och morfar i Hälsingland under hela februari och igår kväll när jag körde ner från Åre så sågs vi igen. Idag sprang vi; för det är en av våra bästa grejer att göra tillsammans!

Det var kallt och snudd på skare imorse; ni som följer mig på snapchat (jag heter sararonne) såg att dagen var vacker redan då. Framåt lunchtid värmde solen upp till plusgrader och det var ljuvligt ute. En sådan där dag då man tar med sig termos och apelsin ut och fryser inte ett dugg när man tar av sig vantarna. Jag kunde inte hejda mig utan var såklart tvungen att Instagramma en hejdlöst nöjd selfie (jag heter sararonne där med).

Vi sprang en femma tillsammans till ljudet av fågelkvitter och snödropp från träden. Det var snöigt och sådan där halka som snö i plusgrader kan ge så jag valde dubbade löpskor – men mellan stigarna i skogen sprang vi en bit på min vackraste asfaltväg och där var vägbanan alldeles torr i mitten. Den där torra vägbanan tillsammans med gnistrande snö på åkrarna får det att pirra i kroppen av vårvinterglädje. Det liksom bubblar av förtjusning när jag inser att det är fantastiskt nu – och att det dessutom blir lika fantastiskt sedan. Okrångliga lyckobubblor!

Några av mina bästa springminnen med Hazel är för övrigt dessa:

> När vi sprang på fjället i juli och det var fullt med snö och faktiskt rätt så miserabelt

> När vi sprang Bäverkroken och jag undrade hur det skulle gå med den väldigt vingliga hängbron

> När vi hade en heldag tillsammans och sprang till Pyramiderna och Issjödalen – kanske sommarens absolut bästa löptur

Här är Hazel – hon fyller två år på lördag! Selen kommer från Sundpro.

Jag springer ofta tillsammans med min hund Hazel och ni är många som har frågat om mina bästa tips på sele och sådant. När vi skaffade hund var ett av ”kraven” på val av hundras att den skulle kunna följa med på både löpturer och i skidspår och allt möjligt annat också. Hazel har förvånat mig många gånger – och jag tror hon kommer fortsätta förvåna länge än.

Hazel är en jaktcocker från en kennel i Hälsingland och i februari har hon varit hos mig i Åre i ett år. Vi hade henne på prov under julen förra året, och då var hon lite drygt 9 månader. Här har jag skrivit mer om henne men också om de tidigare hundarna i mitt liv.

Det första jag gjorde här i Åre var att åka till Sundpro utanför Duved och skaffa en sele. På Sundpro syr man alla selar själv med stor erfarenhet från vad som funkar för draghundar och andra hundar som är med i löparspåret, skidspåret eller cykelspåret till exempel. Eftersom man tar med hunden så kan man på plats se vilken storlek man ska ha så att det där blir rätt och riktigt på en gång.

Hazel gillar selen och vet att när jag tar fram den så ska vi ut och springa eller göra något annat mer äventyrligt. Här är nog bästa bilden på Hazel med selen på!

På själva selen fäster man en lina som man i sin tur fäster i det man själv har runt midjan. Jag köpte själva linan från Sundpro också, men selen runt midjan har jag köpt i en djurbutik i Stockholm. Det finns en mängd olika varianter så man får känna vad man själv gillar bäst. Min har mycket reflexer till exempel, men jag skulle gärna ha en liten ficka någonstans för att kunna lägga nycklar eller så.

När jag vet att det inte finns risk för andra människor eller djur så brukar Hazel springa lös när jag själv springer. Hon håller sig i närheten; faktiskt mer i närheten när jag springer än när jag går. Men för det mesta har jag henne i selen; det är trots allt svårt att hålla uppsikt över både hund och terräng. När hon är lös har jag alltid en visselpipa (en sådan som är tänkt för hund) runt halsen.

Tillfällen då hon är lös är när jag ska springa backintervaller. Det är de enda ”kvalitetspassen” jag tar med henne på – backintervallerna tycker hon också är kul och vi gör det till en lek. Jag springer aldrig andra typer av intervallpass eller så med hund, varken lös eller i sele. Däremot följer hon alltid med på alla former av njutarpass i terräng eller kortare distanspass på grusväg (bitvis asfalt) – men inte på långpass på asfalt när jag tränade inför marathon.

Vi testade att åka lite längdskidor med henne i vintras och det gick jättebra. Hon gillar att dra och vi jobbade rätt mycket på kommandon som är bra i spåret; som ”framåt” till exempel – när man är i en utförslöpa och till exempel möter andra hundar, eller att hålla sig på en viss sida av spåret.

I vinter ser jag fram emot att ta med henne på fler skidäventyr på fjället, med termos och filt och allt sådant där.

Såhär kan det se ut när jag och Hazel tränar tillsammans:

> Backintervaller i liftgatan – full fart utan sele

> Myrlöpning på fjället – här hade jag full koll på omgivningen så hon sprang lös

> Här sprang vi Bäverkroken – och Hazel springer över de kraftigt gungande hängbroarna

> Pyramiderna och Issjödalen – ett heldagsäventyr och sommarens mest minnesvärda löptur med Hazel

> Här är Hazel i skidspåret!

> I vintras vinterpromenerade vi över fjället till Skurdalsporten på gränsen till Norge – sedan kom stormen…