Blåhammarens Fjällstation uppe på en fjälltopp är en riktig klassiker. Kanske främst känd för sin restaurang som serverar riktigt bra mat. Jag har aldrig ätit där, vi gjorde bara ett kort stopp för mjölk och bulle när vi sprang Jämtlandstriangeln förra året. Men, idag tog jag med mig Annika på en ny klassiker. Vi utgick från Rundhögen och tog oss till Blåhammaren på riktigt bra och tydligt markerad vandringsled.

Det är ungefär 9 km mellan Rundhögen och Blåhammaren, att jämföra med de ca 12 km som det är mellan Storulvån och Blåhammaren. Jag kände mig så otroligt pigg hela vägen och den här berättelsen kommer att vara starkt färgad av det. Så det är nog bäst att ni läser Annikas version också.

Jag googlar alltid nya leder som jag ska springa; det är bra att få koll på eventuella utmaningar och skapa sig en överblick ungefär hur leden går. Jag läste att leden mellan Rundhögen och Blåhammaren först skulle bestå av ca 3 km enkel grusväg och därefter skulle stigningen börja och aldrig ta slut förrän man var uppe vid STF Blåhammaren.

Precis så var det också. Vi körde bil mot Storlien och svängde av när en skylt visade vägen mot Rundhammaren. Här finns en stor parkering med många bilar denna varma augustidag.

En skylt pekade in på en stig som vi sprang i en drygt en kilometer. Den var lättsprungen med bara rötter att hålla koll på – betydligt enklare än sprängsten som jag tycker gör till exempel Blanktjärnsrundan lite seg på slutet när man är trött och längtar efter skönt löpflow.

Efter ett tag slutade stigen vid en sandig grusväg. Den böljar enkelt nedåt tills man kommer till Sevedholm och en nybyggd hängbro som går över Enan. Några hundra meter efter hängbron börjar stigningen.

Enan och hängbron vid Sevedholm

Det går uppför hela tiden men det är snäll uppförsbacke. Alltså, snäll utifrån den aspekten att det känns bra trots att jag vet att det kommer se ut såhär i 6-7 km till. Det är också extremt snällt om jag jämför med betydligt brantare Vertical K i Åre som var min senaste fjällerfarenhet (i förrgår).

Vi passerar hjortronmyrer med bär i mängder och fin bred stig kantad av fjällbjörkar. Här och var går och springer vi på spång. Rätt som det är dyker ett vindskydd upp. Ett krön har dolt det väl men jag har gått och väntat på det tack vare mina efterforskningar. Och bakom vindskyddet ser vi Blåhammarens fjällstation.

Jag känner mig otroligt pigg och undrar om det ska vara såhär enkelt – men, vi är förstås inte framme. Det som ser kort ut på avstånd är betydligt längre i verkligheten.

Min pigghet håller i sig hela vägen fram och efter ett nytt krön står det där; STF Blåhammaren i all sin härlighet. På avstånd har vi sett några renar stå och trona på en klippavsats och snart ser vi dem igen precis bredvid ett tält. Fjällromantik på riktigt!

Vi äter lunch på Blåhammaren; riktigt god gulasch med nybakat bröd. Vi sitter där en stund och har det så himla, himla bra. Sedan rullar vi nedför fjället igen; samma väg som vi kom.

Nu är det betydligt mer lättsprunget, förutom på sina ställen där det är lite för stenigt. Efter inte alls lång tid är vi nere vid trädgränsen och strax därefter hängbron. Det känns väldigt, väldigt lätt.

När vi gör de sista kilometrarna på grusvägen så inser vi att det går ganska mycket uppför, så benen är nog lite trötta ändå. Och vi pratar om hur snabbt man vänjer sig vid olika distanser rent mentalt. Vi har gjort runt 18 km och jag tycker att det är så kort och enkelt – och jag minns det här årets första långpass på två mil som jag sprang innan midsommar och hur glad jag var då eftersom det var så långt.

Och om 65 dagar ska vi springa Dublin marathon och det är utifrån den distansen som vi färgat våra perspektiv och jag ser faktiskt fram emot en tid efter det och att två mil får vara lite långt igen.

Vill man trots allt förlänga sträckan ska man utgå från Storliens Fjällgård. Då får man ihop ca 30 km tur och retur till Blåhammaren.

Jag har tänkt, drömt och velat springa på Kullaleden ända sedan det här inlägget om drömstigar och vackraste lederna i Sverige. Tänk att jag varit i Mölle så många gånger utan att springa där!

Idag var det dags och jag började i Arild för att ca 17 km senare nå Mölle via Kullaleden (en del av Skåneleden) som hela tiden skulle gå längs havet. Precis som på så många ställen i Sverige är det sanslöst vackert – och på sina ställen brutalt kuperat.

Skåneleden har en alldeles fantastisk sajt (med betygs- och kommentarsfunktion – och folk som svarar!) som många andra borde ta efter men precis som på många andra ställen lyckas man inte helt med den fysiska markeringen på plats; det är otydligt där det borde vara som mest tydligt – till exempel i korsningar och på ställen där flera andra stigar går parallellt.

Jag tog fel på ett ställe och kom till Mölle alldeles för tidigt och fick inte ens hälften av distansen som jag tänkt mig. Därmed missade jag det allra vackraste. Så Kullaleden mellan Arild och Mölle är fortfarande ogjord och jag tänker, drömmer och vill fortfarande springa den.

I normalt mentalt tillstånd hade jag vänt tillbaka de få kilometrar jag hamnat fel men idag hade jag inte särskilt mycket glädje i kroppen och då är allting tungt och viljan gick inte att nå. Istället nöjde jag mig med en glass i hamnen och satt längst ut på piren och funderade på livet bortom horisonten.

Pyramiderna och Issjödalen låter så otroligt vackert tycker jag; lite som en annan värld. Det var det också, skulle det visa sig. Med utgångspunkt från Vallbo tog jag sikte på det där som jag inte riktigt visste vad det var, men jag visste att jag ville dit.

Pyramiderna har länge stått på min lista över stigar att upptäcka. I maj såg jag att det började bli springbart då den mesta av snön smält, och häromdagen dök en löparbild från Pyramiderna upp i mitt Instaflöde. Jag tog det som ett tecken och eftersom det skulle bli så himla fint väder idag tänkte jag att nu var det dags!

Jag packade karta och vatten och energigodis utifall att – även om jag för det mesta inte försöker äta så mycket socker när jag tränar utan istället vill jobba på att ha en effektiv fettmotor under långa pass och använda den som energikälla – det är en fördel inför framtida långturer. Men, när det gäller terräng så vet man aldrig hur det går eller hur länge man är ute så jag stoppade ner en Clifbar bloks som är som gelegodis.

Leden som går till Pyramiderna och Issjödalen är populär bland mtb-cyklister och överlag tyckte jag att jag mötte rätt mycket folk; långt många fler än jag brukar möta. Som helhet tycker jag att det är rätt stenigt och det är därför rätt tekniskt både sett till cykling och till löpning. Dessutom ska man över vatten här och var; efter cirka sex kilometer är det som en äng där stigarna blivit diken och ja, det är blött. På andra ställen ligger fina broar men vid fler än ett tillfälle fick jag vada. En gång gick vattnet upp till knäna – det var friskt och det pirrade i kroppen av frihet. Det kan inte hjälpas när man har ynnesten att hoppa över eller kliva genom forsande fjällbäckar där det är så klart så det finns inte.

Men; vi börjar från början – jag har märkt hur värdefullt det är att googla bra ledbeskrivningar när man ska ut på äventyr så man vet vad man har att vänta.

I Vallbo kan du parkera vid lappkapellet eller på en parkering 200 meter längre fram. Leden mot Pyramiderna börjar med en grusväg. Du ska ha lappkapellet i ryggen och därefter gå rakt fram. Efter ca 500 meter tar du höger in på en stig.

Det går uppför i princip hela vägen till Pyramiderna (ca en mil). Ett segt motlut med mycket sten. Här och var bryts den breda steniga stigen ut mot väldigt fin spång som är lättcyklad och lättsprungen, men stenen kräver fokus så du inte stupar på näsan.

Efter ca 4 km kommer du till Stor Vargtjärnen som är otroligt vacker. Just nu vill du nog inte stanna här eftersom du förmodligen (och förhoppningsvis – annars blir det jobbigt) är pigg, men på vägen tillbaka är det skönt att vila ögonen på något annat än skog och sten.

Leden är lätt att följa ända till Grönvallen. Här delar sig stigarna; går du rakt fram kommer du direkt till Issjödalen – tar du lite mer höger kommer du till Pyramiderna. Det kan vara klurigt att se var stigen går eftersom det rinner vatten överallt men lita på skyltningen – den tar dig rätt trots att det ser ut som att du ska kliva rätt in i en å som dessutom är rätt djup.

Det är bara 3 km till Pyramiderna från Grönvallen men det är sega och rätt tröstlösa kilometrar – precis när du tröttnat på stigen där det inte händer särskilt mycket öppnar sig landskapet och du står hänförd med kalfjället rakt framför näsan. Du skymtar dessutom Pyramiderna och är du som jag kommer du vara snabb på att plocka fram kameran.

Vid Pyramiderna delar sig stigen och du kan antingen promenera rätt uppå dem eller följa den kryssade leden. Jag valde leden och frestades en stund att följa den ända till Lunndörren men där leden mot Lunndörren går rakt fram ska du istället ta vänster för att komma till Issjödalen. Här är det inte skyltat mot Issjödalen alls så det är ett vettigt tips att ha med sig karta för att kolla vilka stigar som leder dig rätt – och framförallt vad du har runt omkring dig!

Uppe på kalfjället är det lite som ett månlandskap. Det är kargt och stenigt och solen gassar på med full kraft; luften dallrar ovanför marken och när jag ser ett gäng vandrare långt långt bort i det platta stenlandskapet och infinner sig en något surrealistisk känsla. Är det en hägring? Är jag på månen?

Leden tar en stor och vid sväng runt Pyramiderna och här är det lättsprunget (och lättcyklat) – på ett ställe måste man ta sig över en bred å med en kraftig fors och jag tar ett stadigt tag om Hazel som nästan virvlar bort i den kraftiga strömmen.

När leden delar på sig igen kan du fortsätta rakt fram på en stig mot Anarisstugan. Det ska du inte göra – istället ska du ta tvärt vänster nedför en kraftig brant och fortsätta följa ledkryssen. Jag kan tänka mig att det kittlar i magen om du cyklar mtb här, men det gör det om du springer också. Stigen är smal och svindlande och ett välkommet inslag istället för månlandskapet och fjälltopparna.

Efter en liten stund kan du skymta en vacker dal; det är Issjödalen med den friska och klara och lätt turkosa Issjön. När jag kommer hit är några färgglada tält uppställda och det ligger människor och solar sig på klipporna vid sjön. Jag ser ett gäng cyklister närma sig från andra hållet och det är en lugn oas och en samlingspunkt för löpare, vandrare, tältare, cyklister och en och annan hund. Det är oändligt vackert.

Innan Issjön delar sig leden återigen i två stigar; ta den som går vänster. Jag är på väg att ta fel stig eftersom den som går rakt fram är skyltat med Vallbo via Tomröven – och det är en omväg.

Det är lättsprunget till en början och det är skönt. Kroppen börjar kännas mör efter cirka 16 km terränglöpning (och en del gång där det är stenigt och knixigt). Det känns härligt att veta att det nästan bara går nerför härifrån. Och det märks, du blir snabbt omringad av träd och du befinner dig i skogen igen. Efter ca 4 km är du återigen i Grönvallen och du känner igen marken du nyss trampat (eller cyklat) på.

Jag landade på runt 25-26 km när jag sprang den här rundan; går du upp på pyramiderna blir distansen nog kortare. Även om många av kilometrarna går på steniga stigar genom skog och det bitvis är rätt tråkigt, så är det en häftig runda med vidder och vyer som jag kommer att minnas länge.

Jag stannade aldrig och fikade, men det finns flera fina ställen att ta rast på. Dels vid pyramiderna men också vid Issjön och Stora Vargtjärn.

Fin spång i början

Stora Vargtjärn, ungefär halvvägs mellan Vallbo och Grönvallen

Första vyn mot Pyramiderna

Utsikten är hänförande just där – åt alla håll!

Stigarna delar sig; till vänster går du för att komma upp på Pyramiderna – den stora stigen rakt fram är kryssled mot Lunndörren och går runt Pyramiderna mot Issjödalen

När jag började var det soligt och kallt – men framåt eftermiddagen blev det allt varmare. Jag kör lager på lager från Craft och deras trailkollektion. En keps eller solglasögon är bra att ha – jag kör Bliz som låg i ryggsäcken

Galet häftigt naturfenomen

Det är ett månlandskap där uppe

Issjön i Issjödalen