Eftersom jag bara sprungit rundor runt 5-8 km sedan jag började springa efter min operation har jag gått och otåligt väntat på en längre utmaning. Idag tog jag den: Näbbkexleden i Bollnäs med start vid Bolleberget. Runt 16 km som blev någon kilometer till innan jag kände mig klar med långpasset. Stig, skog och evig grusväg.

Jag känner mig alltid stark när jag springer stig, oavsett om det går uppför eller nerför. Därför var jag lite förvånad när jag googlade åsikter om Näbbkexleden på internet och många uttrycker att det är jobbigt eftersom det går uppför. Jag minns inte de backarna. Däremot minns jag evighetsgrusvägarna på slutet. De är bara några kilometer men känns som några mil. Det var gassande varmt och jag tänkte mest på att dricka lemonad.

Det är svårt att tänka sig att jag opererades för tre månader sedan och för två månader sedan åkte jag på hike till England. För en månad sedan stoltserade jag med att kunna göra hopp på stranden i Lofoten och idag sprang jag 16 km utan att ens bli trött. Om en månad beger jag mig till nordligaste Sverige tillsammans med Annika för att ta oss an 11 mil på Kungsleden.

Näbbkex förresten, visst är det ett lustigt namn? Leden är välskyltad förutom på något ställe där jag funderade på om jag vikt av åt rätt håll men följ magkänslan så blir det rätt. På ett annat ställe blev jag jagad av några arga getingar som surrade omkring mig men mest av allt var jag och mitt springsällskap Hazel alldeles ensam. Sträckan runt 6-10 km minns jag som allra finast med perfekt Hälsingeskog att springa genom. Så hade det gärna fått vara hur länge som helst!

Bilder från ett annat ställe i Hälsingland. Med lika mycket grusväg.

De senaste dagarna har det hänt att jag tänkt att jag ska ta tag i min löpning när det blir vår på riktigt. För jag har glömt bort att jag sprang en halvmara för två helger sedan. Då kommer jag på att löpningen inte alls är något jag behöver ta tag i, jag springer ju redan.

Och sprang det gjorde jag idag. Min hund Hazel har varit hos min mormor och morfar i Hälsingland under hela februari och igår kväll när jag körde ner från Åre så sågs vi igen. Idag sprang vi; för det är en av våra bästa grejer att göra tillsammans!

Det var kallt och snudd på skare imorse; ni som följer mig på snapchat (jag heter sararonne) såg att dagen var vacker redan då. Framåt lunchtid värmde solen upp till plusgrader och det var ljuvligt ute. En sådan där dag då man tar med sig termos och apelsin ut och fryser inte ett dugg när man tar av sig vantarna. Jag kunde inte hejda mig utan var såklart tvungen att Instagramma en hejdlöst nöjd selfie (jag heter sararonne där med).

Vi sprang en femma tillsammans till ljudet av fågelkvitter och snödropp från träden. Det var snöigt och sådan där halka som snö i plusgrader kan ge så jag valde dubbade löpskor – men mellan stigarna i skogen sprang vi en bit på min vackraste asfaltväg och där var vägbanan alldeles torr i mitten. Den där torra vägbanan tillsammans med gnistrande snö på åkrarna får det att pirra i kroppen av vårvinterglädje. Det liksom bubblar av förtjusning när jag inser att det är fantastiskt nu – och att det dessutom blir lika fantastiskt sedan. Okrångliga lyckobubblor!

Några av mina bästa springminnen med Hazel är för övrigt dessa:

> När vi sprang på fjället i juli och det var fullt med snö och faktiskt rätt så miserabelt

> När vi sprang Bäverkroken och jag undrade hur det skulle gå med den väldigt vingliga hängbron

> När vi hade en heldag tillsammans och sprang till Pyramiderna och Issjödalen – kanske sommarens absolut bästa löptur

Här är Hazel – hon fyller två år på lördag! Selen kommer från Sundpro.

Jag får besök till helgen; min äventyrskamrat Annika kommer upp! Förutom att bjuda på behövlig fjälluft och många timmars sömn för hennes del, så har hon också önskat sig ett långpass. Alltså långt som i långt.

Jag vill inte räkna minutrar, jag vill springa många kilometrar, deklarerade hon i ett sms.

Jag har inte sprungit långt sedan vi sprang marathon i Dublin i slutet av oktober och först så ville jag övertala henne att vi kanske kunde göra något annat. Men sedan kom jag på att det just är detta som är målet med min träning: att i princip kunna göra vad som helst när som helst. Inklusive att springa rätt så långt rätt så spontant.

Att äventyret alltid väntar runt hörnet har jag symboliskt påmint mig själv om genom att ha ett gäng energibars och bloks i en vas på fläkten ovanför spisen. Såhär ser det ut:

De ligger där och väntar på mig som en påminnelse om att det äventyrliga aldrig behöver vara långt bort eller särskilt svårt. Jag gillar att se min fullproppade vas om morgnarna när jag maler bönorna till mitt morgonkaffe, eller om kvällen när jag (ibland) fixar rent på köksbänken.

Det är också symboliskt att den där drickchokladen från Åre chokladfabrik står precis bredvid. Eftersom mitt träningsliv också inkluderar sådant som choklad. Och kladdkakor (kolla denna glutenfria kladdkakedröm som PT-Fia påminde mig om häromdagen). Och kanelbullar.

Till höger står ett nytt te i en plåtburk som jag köpte för 199 kronor. Ett jättedyrt te. Men jag ville ha det och burken var fin så den kommer få stå framme och får symbolisera något det med. Kanske lugn och ro i ett rätt så fullspäckat liv.