Jag har inte tränat så mycket den senaste tiden. Senast jag sprang var den 1 januari och det är ju rätt länge sedan – så igår ändrade jag på det och stack ut när det snöade som mest och modden var som jäkligast.

Det var inte en särskilt bra runda. Jag kände mig trött från början och jag fick en känning i en muskel och jag höll på att halka några gånger och sådär.

Jag valde rundan om Riddarfjärden och när jag kom till Västerbron (som är i slutet av min runda) så hade jag gått ett tag på grund av allmän oflyt. Men vid brons fot så tänkte jag att det här är ett ypperligt tillfälle att bli trött. Och när jag blir trött blir jag lycklig mestadels tack vare kemiska reaktioner i kroppen. Så då gjorde jag en sista ansträngning och sprang uppför bron och sedan promenerade jag hem.

Ett dåligt pass gav ändå en bra känsla i kroppen. En sådan där skön känsla som liksom sparkar ut den negativa spiral som rastlöshet och negativa tankar har förmågan att skapa. Ett löppass är mitt bästa botemedel för när en dag i livet känns rätt så meningslös.

Om man hade reggat all sin löpning sedan man började springa hade man vetat hur långt man sprungit i sitt liv. Det vet inte jag. Men ibland tänker jag att det hade varit kul information.

Idag lade jag ytterligare fem kilometrar till handlingarna. Jag sprang med min sambo löpcoachen, och min hund Hazel. Vi är en löpglad liten trio som inte bangar mörker eller vinter eller lata nyårsdagar.

Jag brukar tänka att en bra måndag ger en bra start på veckan – precis som en bra nyårsdag ger en bra start på det nya året.

Innan vi stack ut knäppte jag igång bastun och den var tokvarm när vi kom hem igen. Kombon löpning och bastu är precis som det nya året ska vara – precis som längdskidåkning och kokosboll som vi slutade det förra året med. Eller cykling och fika till exempel. Eller traillöpning och pannkakor.

En bild från april 2015

Jag vet när jag sitter i soffan hur träningsruset kommer att pirra i kroppen 30 minuter senare. Om jag väl tar mig ut. Jag kan bli avundsjuk på mig själv för den känslan; för den kan vara bland de mest välgörande i världen. Det är som att varje cell är rusig, som om varje liten mikroskopisk del av kroppen går från att halvslumra till att ha fest. Lite som en björk som går från aprilgrå till majgrön och blir levande och alldeles full av liv. Den känslan alltså. Den är oslagbar.

Igår kväll satte jag på mig mössan klockan 21. En novembersöndag är ingen ute klockan 21; det var bara jag och mina hörlurar som kapslade in världen i en mjuk och stadig rytm.

Asfalten gnistrade av förrädisk isbana för chanslösa sommarhjul men det gick fint att springa min backe. För varje intervall blev jag tröttare och gladare. Kanske den bästa kombinationen för mitt inre och för att dämpa söndagsvemodet.

Jag hade en plan med min träning och det var 15 minuter backintervaller, 10 minuter styrka och 5 minuter rörlighet. 30 minuter allt som allt – och en himla fin trippel som satte startskottet för kommande träningsvecka.

Känner du igen känslan som jag försöker beskriva här ovan? Vilka ord skulle du sätta på den?

Jag har ägnat mig åt att beskriva den där känslan några gånger – som här tillexempel:

> Om den kittlande känslan ovan mjölksyretröskeln