I fredags fick jag 6-7 km i skogen i löparskorna. Skaren var hård och barmarken var mjuk. Bland träden nådde ingen blåst. Det var inte kallt – bara skönt. Det var årets första löppass utan vintertights.

När jag kom hem gjorde jag två övningar enligt principen ”träning måste inte vara så svårt”.

Först gjorde jag plankan med klapp på axeln. För att vara övernoga med att jag gjorde den riktigt korrekt utan att fuska (och liksom dippa med ena höften) så avlastade jag själva plankpositionen genom att ha händerna på några trappsteg en bit över marken. Med kontrollerad rörelse – för att riktigt känna efter att övningen utfördes korrekt med en stilla bål som inte tappade i position – så lade jag ena handen på motsatt axel, och bytte sedan hand och gjorde ett antal axelklappar.

Sedan tog jag mig från sittande på marken till stående utan att använda händerna. Det gjorde jag tio gånger för att vara exakt.

Efter det gick jag in och drack kaffe.

Mina skor är ett par Inov-8 X-talon som jag haft i typ 6-7 år! Jag springer inte jättemycket med dem längre och skulle aldrig springa asfalt med så gamla skor. Men på snö och på mjuk stig tycker jag inte att det gör så mycket; där gillar jag att tunna och utslitna skor ger mig ännu mer markkontakt. På fötterna har jag också ett par höga ullstrumpor – eftersom jag visste att de skulle vara blött.

Det känns fint när det är enkelt att dra en halvmara utan större bekymmer en vanlig vinterlördag. Nästa gång någon undrar vad jag träna inför så ska jag säga att det är just detta. Att kunna springa lite drygt en mil för att äta en våffla och sedan springa tillbaka igen och att dessutom se det som kul upplevelselöpning som inte kräver några större förberedelser.

Jag packade ett extra underställ, mössa och en extra jacka i en löparryggsäck – och passade dessutom på att stoppa ner en hydroflask med varm saft. Det var skönt att byta till nytt och torrt när vi kom fram till Kolåsens fjällstation och åt våffla med hjortron och drack en kaffe.

Vi var borta på detta äventyr dygnets alla ljusa timmar (vilket visserligen inte är så många); det tar sin tid att köra från Åre till Kallsedet (denna gång valde jag grusvägen över Fröå Gruva ner mot Huså och förbi Fäviken och runt Kallsjön till Bonäshamn – sedan väg 336 mot Kallbygden). Vi parkerade nära Kallsedets camping och började springa därifrån.

Här finns spår av älg precis överallt och på vägen hem såg vi flera stycken. När vi stannade till vid ICA Björnänge var det lite stelt i benen efter att ha kört bil i dryga timmen men nu såhär några timmar senare känns kroppen precis som vanligt. Fast med lite mer pirr i benen. Jag tänker att det är alla celler som skrattar och gör high fives och känner träningsglädje.

Jag gillar Kallbygden, den delen av Åre kommun som vi sprang i just igår. Här är fler gånger jag varit runt om i Kall:

> Suljätten – ett somrigt tips till Åre (enkel men häftig vandring med fantastisk utsikt) 

> Den gången vi red Haflinger i Krok

> Bilder från Kolåsen och Skäckerfjällen

Löpning är en paus i vardagen, en fristad i verkligheten, en känsla att länga efter och en dröm ibland. Löpning är en bubbla i rörelse.

Löpning är kärlek men det är en kärlek som kräver. Löpning kan vara mjukt och tufft; men alltid gränslöst i sig själv eftersom du bestämmer.

Löpning ställer krav men välkomnar alla. Det finns aldrig något som är för tidigt eller för sent, för långt eller för kort, för långsamt eller för snabbt. Löpningen är din, just därför.

Men det finns ändå något som löpning inte är. Löpning är ingenting utan dig.

Följ med på dessa drömpass:

> Den gången vi sprang till fyren på Playitas och nästan kunde se Afrika

> En av de gångerna vi började dagen med morgonlöpning i Central Park i New York

> Den gången vi vintersprang i Abisko

> Den gången jag sprang ett lopp i Karibien