På fredag är det sex veckor sedan jag opererades, eller som Magdalena på Nordic Refit förklarade för mig igår: Sara, kom ihåg att de har varit inne med verktyg i din ryggrad. Jag är mycket väl medveten om det, men också lite trött på att tänka på det – även om det är fantastiskt och allt. Jag har tränat några pass efter operationen; försiktiga styrkepass med kroppen som enda vikt och TRX som redskap.
Men idag gick jag ut och lyfte min kettlebell några gånger i några försiktiga övningar. Sedan körde jag lite andra överkroppsövningar med gummiband.
Ända sedan operationen har jag medvetet haft min kettlebell ståendes i hallen så att jag ska se den varje gång jag öppnar min ytterdörr. Jag har också medvetet ställt mina skidor och pjäxor i badrummet så att jag ska se dem varje gång jag är där inne. Att inte träna är väldigt tråkigt de första dagarna man inte gör det. Men livet förändras rätt så snabbt efter det. Man glömmer. Vänjer sig vid annat. Först känns kroppen grå, tråkig och ovan men sedan är det som man inte vet något annat. Den personen vill jag göra slut med nu.
Även om jag tränade ett extremt kort pass idag så är det som att det tändes en liten glöd där inne. Den glöd som gör varje cell lite varmare och skönare. Som gör min själ gladare. Att byta om till träningskläder och få lite, lite mjölksyra väckte mitt gamla jag till liv igen. Det liv jag upprätthållit genom att varje dag notera min kettlebell och mina skidor. Se dem stå där de står.
Nu är jag igång. Imorgon ska jag träna redcord. I helgen ska jag träna. Lyfta saker. Springa. Cykla. Hej Sara, välkommen tillbaka till ditt liv.
