Jag har kommit hem. I fredags morse gick jag upp svintidigt för att vara på Löwenströmska sjukhuset klockan 6. Jag skulle opereras först av alla den dagen. Det var så tidigt att det var låst när vi kom fram. Men på plan 8 blev jag välkomnad och fick duscha med samma uttorkande medel som jag förberett mig hemma med, enligt instruktioner. Jag hade sett fram emot detta, längtat efter den dagen då någon skulle skära i mig. För jag ville så gärna bli bra igen! Kunna göra allt det jag brukar göra!

Efter att ha blivit renskrubbad från topp till tå – inklusive håret – fick jag vitt sjukhuslinne och en säng i ett soligt rum. Olika sköterskor kom och sa hej och gjorde olika saker. Någon stoppade in nålar, andra gav mig tabletter som var lugnande. En tredje kom in och berättade att ingreppet inte skulle vara så farligt och en fjärde kollade ytterligare saker.

Att göra en dekompression i ryggen, som är ungefär det jag gjort, är typ den vanligaste ryggoperationen som görs fick jag veta. En stund senare kom min kirurg in och jag frågade om han var pigg och redo för detta och det var ju tur att han svarade ja.

Någon timme försenad rullades jag ut från mitt rum och in i en hiss och ner några våningar. Jag växlades över till ett narkosteam och jag minns knappt vad som hände men jag hann inte ens räkna ner vet jag. Nästa minne är från uppvaket där jag snabbt matas med ostmacka, nyponsoppa och vatten med sugrör. På darriga ben skulle jag genast gå och kissa för att kontrollera att kroppen fungerade – vilket den gjorde. Och ostmackan var god. Framförallt minns jag att jag inte hade ont. Alls.

Någonstans i uppvakningsdimman minns jag att kirurgen kom in och berättade att ingreppet blivit större än de planerat för men att allt gått bra. Och så räknade han upp prick alla mediciner jag skulle äta de kommande dagarna men i det där tillståndet mindes jag inget annat än att han sa att det inte skulle bli någon mer skidåkning just den här säsongen. Och så sa han något om sjukskrivning också men just det örat ville jag inte lyssna på just då.

Jag gissar att klockan kanske var runt lunchtid när jag rullades upp till våning 8 igen och till ytterligare ett rum där solen lyste in vackert genom fönstret och kastade varma skuggor över mig. Sköterskan kom in med lunch och ungefär då var jag klar i huvudet igen. Och så glad. Och jag mådde så bra.

Den första längre promenaden genom korridoren gick jag med en gåhjälp framför mig men den var onödig. Jag kunde gå helt själv och jag hade inte ont i benet. Jag ville inte sluta gå!

Och det var ungefär då som första flashen kom om lastbilen som kört in i Åhléns. Det var så märkligt att befinna sig på den mest harmoniska platsen i världen just då; trots att det var i Stockholm. I kafferummet stod TV:n på med nyheterna hela eftermiddagen och kvällen och jag messade med många av mina vänner som var i city. Det kändes som att alla hade varit just där under dagen, men inte just då. Tack och lov!

Jag slumrade och lyssnade på nyheter om vartannat samtidigt som solen kastade de där varma skuggorna över mig och världen var alldeles vacker. Så är det med kontraster. Glädje och sorg i det stora och det lilla. Och i min värld just där och då var den största kontrasten den lycka som jag kände över min kropp så totalt annorlunda mot den smärta personen bredvid mig i rummet kände i sin. Medan allt gick rätt för mig gick allting fel för henne med nerver som smärtade och muskler som krampade. Min kropp läkte, hennes kropp havererade.

Under dagen och kvällen kom sköterskor in med piller och tabletter om vartannat och tog blodtryck och temperatur för eventuell feber. Omvärlden var långt borta, som i ett annat land. Natten var lång och den var inte riktigt min. Jag kunde för mitt liv inte sova. Så jag lyssnade på ljudbok och gick ut och in i någon slags dvala. Och dagen efter skulle jag få åka hem.

Det är lite märkligt att man varit inne och rotat runt i min ryggrad och att jag så få timmar efteråt faktiskt har mindre ont än timmarna innan. Visserligen påverkad av morfin och annat smärtstillande, men ändå. Dagen efter operationen känner jag av såret lite mer och i takt med att det läker kommer det strama och bränna.

Sjukskrivningen förstår jag mig fortfarande inte på och eventuellt kan sköterskorna ha tyckt att jag var knäpp när jag ifrågasatte den och om det verkligen var nödvändigt. Inför natten bad jag om en skarvsladd också, min iPhoneladdare räckte inte hela vägen till sängen. Och så ville jag helst ha bubbelvatten vid sängen. Alla var så snälla och hjälpte till med allt!

Vid lunchtid dagen efter operationen checkade jag ut och åkte bil hem till Östermalm med en stor påse från Apoteket. Jag har redan ett träningsprogram jag ska göra som bland annat handlar om övningar som att gå från sittande på stol till stående och tåhävningar. Och att ta flera korta promenader per dag. Så mycket rörelse som möjligt är ordinationen. Och jag hoppas att det kommer bli bra det här!

Stockholm kommer också att läka. Såret blir omplåstrat och omhändertaget och ompysslat men ärret finns kvar för lång tid framöver.