Jag var ute och sprang 6 km alldeles nyss. Det kändes som 16. Minst. Men det var fint ändå. Varmt och soligt och en bra bit över 20. Jag veeet att ni haft varmt och soligt och en bra bit över 20 där nere i södern typ hela april men vi är inte så bortskämda med sådant här uppe. Who knows, det kan ju vara de varmaste dagarna vi får den här sommaren påpekade dagens lunchsällskap.

Så trots känslan på dagens löptur så är jag nöjd med att jag var ute. Vem vet, det kan ju faktiskt vara den bästa dagen den här sommaren.

Kläder // Craft. Skor // Adidas adios boost

Jag tycker att den inledande texten inne på #runlimitless är fantastisk. Allra bäst är den faktiskt på tryckt papper (det ÄR något visst med att läsa en tryckt text ändå):

Att springa är att leva. Men det behöver ju inte betyda att ju snabbare man springer desto mer lever man. Kanske är det tvärtom. Att den största njutningen infinner sig när man sänker tempot och vågar springa långsamt. När andningen är stabil och man flyter fram i en skön miljö, längs med havet, vid foten av ett berg eller varför inte på en stig i skogen?

Idag var det äntligen dags för landsvägspremiär på riktigt för i år. Egentligen tänkte jag cykla redan igår men jag hade varenda pinal förutom det viktigaste – hjälmen. Den är i en annan stad visade det sig. Jag köpte en ny. Dels hade jag tänkt köpa en ny i alla fall eftersom jag haft min gamla så himla länge, och så ville jag ha en som syns.

Det var en tjej inne på Cyklande tjejer (grupp på Facebook) som påminde om det: har du mörka färger så syns du extremt dåligt på cykeln i skuggiga partier. Och skuggiga partier kommer alltid, särskilt om man är solskenscyklare som jag.

Jag har väldigt sällan mörk tröja eller jacka på mig när jag cyklar. Det har nog aldrig ens hänt. Av samma anledning som ovan vill jag synas. Idag blev det vit cykeljacka (Craft Featherlight) och det var ironiskt att jag hade full vintermundering på mig när alla andra jag mötte kom i shorts och t-shirt.

Planen var att cykla tidigt imorse. Vid 6 gick jag upp och kollade vädret men när termometern visade 5 grader och det blåste rätt ordentligt på sjön så sköt jag fram planerna. Jag hade fortfarande 5 grader i huvudet när jag packade cykeln på bilen och körde mot Järpen. Det visade sig dock vara typ 20 grader – och jag var påpälsad med leg warmers, booties och underställströja. Tack och lov för min outfit så blåste det lite här och var så det blev bara för varmt i uppförsbackarna. Den första cykelbrännan får därmed vänta på sig.

Jag cyklade från Järpen bort mot Kall (väg 336) och tillbaka igen. Utsikten var magisk, solen sken och det mesta var fantastisk. Jag skrev förut att jag var nervös inför cyklingen och det är jag, men det släpper efter första tramptaget. Cykling är ju helt fantastiskt alltså. Har jag sagt det förut?