September är min månad. Det är min födelsedagsmånad och på det stora hela en månad som kan leverera en hel drös med finheter lite oavsett var i livet – eller världen – man är. Och jag tänker i alla fall vara i Sverige.

Att skapa bucket lists för årets säsonger är något jag gör med barnslig förtjusning. Det är som äventyrslistor som kittlar fantasin som en skattkarta. Idéerna till mina listor föds från den senare delen säsongen innan och skapas genom förväntan och längtan.

Men just den här sensommaren har min längtan inte riktigt hunnit med och min höstlista blir i ett mindre format och inte lika lång.

Förra året så längtade jag efter en hösthelg i skärgården, vilket jag fick och dessutom blev den sådär kalasbra så att man knappt tror att det är sant.

I år längtar jag efter en cykelhelg och det tänker jag prioritera i september. Jag har tidigare rätt så ironiskt konstaterat att högsommar inte är min bästa cykeltid och så har det inte varit i år heller; men hösten är magisk från cykelsadeln. Kolla dessa vägar i Gästrikland från en tidigare höst – hela världen går liksom i guld!

Det finns några andra sådana där upplevelsehelger som jag också gärna vill få till på utvalda ställen. Jag vill till havet och västkusten en blöt och lite råkall senhösthelg när det är naket och vackert och en massa väder. Jag vill paddla och springa och se ut genom en fönster med regnsmatter. Och så vill jag till Helags och upp till toppen på fjället med tjocka höstiga moln nedanför.

Men jag vill också gå inomhus. Träna på gym(!). Det där utropstecknet kommer sig från att det var så otroligt länge sedan jag tränade på inomhusgam och jag har ju aldrig egentligen haft en längtan tillbaka. Förrän nu när jag vet att jag kommer att ha cirka fjällens bästa gym på jobbet.

Jag vill yoga också. Den längtan har vaknat till liv på riktigt och jag funderar vilken tjänst jag bäst streamar från. Eller om jag kanske ska sätta ihop mina egna sekvenser. Jag vill använda yogan som mental styrketräning och som träning som stärker kroppen inifrån. Men jag har noll längtan till instagrambekräftande positioner.

Och – precis som varje höst vill jag vara stark inför vintersäsongen. Jag blir alltid extra pepp på trapp- och backträning på hösten. Att lägga planer och styra upp. Häromkvällen låg jag och surfade runt på vinterns nya skidkollektioner. Om bara några dagar kan det ju faktiskt se ut såhär!

Vad tycker du om september? Och vad längtar du till?

Det finns lyx och så finns det lyx. Bland alla femstjärniga hotell, uttänkta upplevelser i en uppbyggd värld och påpasslig service så finns det ändå en grej som slår allt det där: en måltid på fjället gjord på färska ingredienser, med makalös utsikt, härligt sällskap och utan stress. Typ såhär:

Katrin var förbi Åre en sväng under sina sista semesterdagar och jag kunde bjuda på solsken men blåst. Det var runt 16-18 grader i byn men uppe på Åreskutans topp blåste det 16 sekundmeter och det var skönt att dra ner mössan över öronen.

Vi tog Kabinbanan upp och gick den sista biten till toppen. Sedan valde vi den svarta leden (led nr 215) nedför berget – den går bitvis väldigt brant nedför och det gällde att hålla tungan rätt i mun. Efter ett tag anslöt denna led till den jag sprang på Lillskutan för några veckor sedan, och ungefär här valde vi att stanna för middag.

Katrin är fenomenal på det här med mat på fjället. Hon packade upp trangiakök och ingredienser; avokado, bacon, halloumi, färsk koriander, paprika, röd lök och små tortillabröd. Sedan brassade hon igång och så åt vi tortillas till middag och pratade om fjälltopparna vi såg rakt framför oss. Cirka hur bra som helst och en upplevelse som verkligen växer på mig ju mer jag tänker på den och minnena från igår.

Efteråt promenerade vidare och det är rätt så fantastiskt när man vänder sig om och inser toppen som man just kom från. Och hur Åreskutan egentligen är formad! Vi kom ner precis vid Totthummeln och tog den vältrampade stigen nedför Totthummeln och tillbaka till Kabinbanans dalstation igen. Då hade solen hunnit bli alldeles gulvarm och så småningom nästan hunnit ner bakom berget. Det blev en fin fjällkväll på nästan sex timmar och väldigt mycket andrum och kärlek till själen. Tänk om jag hade kunnat ge det till alla som behövde!

Som om inte kvällen var nog så bjöd den tidiga natten på säsongens första norrsken – som Katrin fångade på bild!

Jag skrev det där som står i rubriken till en bild på Instagram (jag heter @sararonne där) häromdagen och mantrat har fastnat i min hjärna. Ju mer jag tänker på det desto mer saker som jag tycker om symboliserar det.

Just den dagen var jag på väg uppför ett berg i Åre. På toppen började det regna småspik och det var fantastiskt. I funktionskläder är allt skitväder rätt så fantastiskt (om man inte är ute för länge eller har skavsår eller ont någonstans eller taskigt med energi). Uppför och småspik och jag var i mitt esse.

Igår kväll tog jag en sen kvällsrunda. Jag hade på riktigt suttit inne och jobbat konstant hela dagen och inte ens knäppt av min Moccamaster från förmiddagens bryggkaffe. Tids nog knäppte den av sig själv i tron om att den glömts bort.

Att sitta still sådär en hel dag är totalt ohälsosamt av flera skäl och det är ju en evinnerlig tur att jag inte gör det så ofta men njutningen att få sticka ut på en löptur i kolmörkret efteråt alltså. Ren och skär lycka.

Jag älskar att springa i mörker. Det är som att alla sinnen är mycket starkare då. Och på samma gång så är omvärlden så totalt frånvarande. Det är som att vara i sin egna bubbla – precis som när det regnar småspik. When the going gets tough och så vidare. Eller så är det inte särskilt tufft alls utan alla andra väljer bara helt andra tillfällen. Som tidpunkter mitt på dagen som är mina absolut tråkigaste om jag inte springer långpass i en skog eller på ett fjäll.

Det har varit fullmåne så många kvällar i rad nu att jag dessutom lever i en dubbelvärld av enorm sömnbrist och evinnerlig energi. Det är så knasigt att jag inte kan sova när det är fullmåne – och jag tycker att den senaste tiden har det blivit allt värre med det där. Kombinationen med att min hjärna går på full speed med mina jobbprojekt och alla bra idéer jag måste knyta en röd tråd genom gör kanske måneffekten extra påtaglig. Men jag tänker att det är sådant som kvällsjoggar i nattmörker nog kan bota.

Till veckan måste jag skaffa mig en bra pannlampa. Förra säsongens har blivit utbränd.