Jag fortsätter med Coltingreceptet fasta. Har bestämt mig för att köra det på tisdagar ett tag framöver och igår var det som sagt tisdag. Tyckte att yoga verkar bra som kompletterande träning så därför blev det hatha på morgonen och yin på kvällen. Yin tycker jag, visserligen efter att bara ha testat det vid 2 tillfällen på riktigt och lika få gånger hemma, är ett helt fantastiskt komplement till hård träning och fysiskt utmanade yoga. Av både den fantastiska vinyasan i måndags kväll och den hundutmanande hathan igår morse har jag nämligen träningsvärk i baksida lår och armar.

Att jobba på en fastedag är bättre än att vara hemma och söla. Mitt största problem med fastan har hittills varit att det är så tråkigt. Jag tänkte att dubbelnegativ skulle ge ett positivt resultat, det brukar ju funka så ibland. Tråkig tisdag och tråkig fasta liksom. Men nä. Det positiva med tristessen är att dagens mat blir som små guldklimpar. Filen utspädd med lite, lite grädde och toppad med hallon var ljuvlig. De 2 äggen med en klick majonnäs var hur goda som helst. Till lunchen erbjuder ICA god lunch i form av keso, lax och avokado.

Ja, ni hör ju att jag är tillbaka där jag vet att jag egentligen hör hemma fastän jag inte alltid vill. Hemma bland fett och protein (och så mycket ekologiskt det bara går såklart). Inte för att jag hakat på senaste modetrenden – men för att min kropp tackar mig för det.

Jag fortsatte min yogastreak efter jobbet. Såg fram emot en lång härlig yinyoga efter att ha suttit hela dagen med huvudet nerborrat i en analys som ska presenteras innan veckan är slut. Det gick så långt att tankarna kring analysarbetet liksom borrat sig fast i hjärnbalken som en sliskig smådunkande huvudvärk. Jag får sällan huvudvärk så de sista timmarna toklängtade jag till yogamattan.

75 minuter yinyoga är lite i kortaste laget tycker jag – särskilt om man håller varje position i 5 minuter. Jag hade lätt kunnat yinyoga en kvart till! Men man tar vad man får. Och jag var alldeles nöjd med den dryga timman som vi fick landa i olika positioner och lyssna till vad kroppen hade att säga. Snart ser jag fram emot vad sängen har att säga. Jag tror den ropar efter mig trots att klockan bara är barnet.

Började dagen klockan 5 imorse igen. Denna gång slog jag upp mina gröna redan innan klockan ringde, bara för att somna igen och vakna supertrött när klockan väl blev 5 några minuter senare. Någon timme senare var jag på väg mot yogasalen. Igen. 1000 minuter yoga på 6 veckor är nästan 3 timmar i veckan och yogan kommer bli min allra största utmaning. Jag försöker tänka smart och gå på så många klasser som möjligt i Stockholm för att ta med mig kunskapen till min ”hemmapractice” i Halmstad.

Gårdagens klass på Omyoga hade konkurrens av en annan klass på Yogayama. Yogayamaklassen var en grundklass där man fick lära sig allt från grunden med förklaringar om hur och varför. Åh, perfekt för mig som är nybörjare tänkte jag.

Men så tänkte jag om. Jag har yogat rätt mycket egentligen. Om man tänker på alla de klasser jag gått. Jag har gått en helgworkshop i Ashtanga, en helgworkshop i Bikram, rätt många gympoweryogaklasser, många vanliga bikramklasser, åkt på yogaresa och massa mer. Vad är det som gör att jag ser mig nybörjare? När blir man en yogini?

För mig är det osäkerheten. När man ligger på mattan och vilar innan klassen till exempel – vilket håll ska man ligga åt. På vanliga klasser ligger man med fötterna mot den som leder practicen – men på bikramyoga ska man ligga åt andra hållet. Jag vet inte alltid vilka props man behöver inför respektive klass och vet inte riktigt vad positionerna heter. Jag vet inte riktigt vad varje position är bra för egentligen – alltså vad som händer på insidan av kroppen – och jag är inte lika vig och böjlig som alla andra.

Men igår skärpte jag till mig. Jag kan grunderna. Jag har kommit över hundentröskeln. Jag är en yogini. Och imorse var jag på hathayoga. Rätt lik vinyasan men inte lika flödande. Vi hade mycket fokus på andning och den mentala delen men gjorde fler hundar än jag har fingrar på handen ändå. I början var det jobbigt. Inte stelt direkt – men jag kände mig svag och darrig. Mot slutet blev det bättre. Efteråt hade jag en alldeles egen rusig bubbla att gå i till jobbet.