Började dagen klockan 5 imorse igen. Denna gång slog jag upp mina gröna redan innan klockan ringde, bara för att somna igen och vakna supertrött när klockan väl blev 5 några minuter senare. Någon timme senare var jag på väg mot yogasalen. Igen. 1000 minuter yoga på 6 veckor är nästan 3 timmar i veckan och yogan kommer bli min allra största utmaning. Jag försöker tänka smart och gå på så många klasser som möjligt i Stockholm för att ta med mig kunskapen till min ”hemmapractice” i Halmstad.

Gårdagens klass på Omyoga hade konkurrens av en annan klass på Yogayama. Yogayamaklassen var en grundklass där man fick lära sig allt från grunden med förklaringar om hur och varför. Åh, perfekt för mig som är nybörjare tänkte jag.

Men så tänkte jag om. Jag har yogat rätt mycket egentligen. Om man tänker på alla de klasser jag gått. Jag har gått en helgworkshop i Ashtanga, en helgworkshop i Bikram, rätt många gympoweryogaklasser, många vanliga bikramklasser, åkt på yogaresa och massa mer. Vad är det som gör att jag ser mig nybörjare? När blir man en yogini?

För mig är det osäkerheten. När man ligger på mattan och vilar innan klassen till exempel – vilket håll ska man ligga åt. På vanliga klasser ligger man med fötterna mot den som leder practicen – men på bikramyoga ska man ligga åt andra hållet. Jag vet inte alltid vilka props man behöver inför respektive klass och vet inte riktigt vad positionerna heter. Jag vet inte riktigt vad varje position är bra för egentligen – alltså vad som händer på insidan av kroppen – och jag är inte lika vig och böjlig som alla andra.

Men igår skärpte jag till mig. Jag kan grunderna. Jag har kommit över hundentröskeln. Jag är en yogini. Och imorse var jag på hathayoga. Rätt lik vinyasan men inte lika flödande. Vi hade mycket fokus på andning och den mentala delen men gjorde fler hundar än jag har fingrar på handen ändå. I början var det jobbigt. Inte stelt direkt – men jag kände mig svag och darrig. Mot slutet blev det bättre. Efteråt hade jag en alldeles egen rusig bubbla att gå i till jobbet.