Jag har precis yogat mig till lite sol i Åre. När jag vaknade i en av Copperhills mjuka sängar låg molnen täta över Åredalen och det såg riktigt höstruggigt ut där ute. När vi landat i den sista av positionerna i morgonens Vinyasayoga glimtade lite solsken förbi där ute. Nu någon timme efteråt vet jag inte riktigt var den solstrålen tog vägen – så det kanske krävs mer yoga?

Detta är den andra av Copperhills yogahelger som går av stapeln. Den första arrangerades i vintras och krockade olyckligt nog med Nike Blast. Det var en full sal som mötte mig imorse, och som guidades genom ett skönt och lagom utmanade flowklass av Elin Jensen som vanligtvis praktiserar i Båstad.

Mellan solhälsningar, hundar och några positioner med inslag från yinyogan, kunde vi blicka ut över trädtopparna och slappna av också med hjälp av lugnet där utanför. Elin började hela den här helgen med att fråga vad vi ville ha ut av den – och mitt svar blev att stressa av. Jag har märkt att livet i Stockholm går i 190 per automatik – jämfört med livet i Halmstad. Ändå hinner jag bara med hälften av allt jag vill. Det är ingen dålig stress som pockar på min uppmärksamhet, men det är likväl en stress. Åre är som en liten lisa för själen. I min version av Åre går livet i 30, och det är alldeles utmärkt lugnt och behagligt.

En hörna av vårt rum

Läckraste frukostmatsalen ever, jag tar ungefär 1000 bilder på den varje gång jag är här

Tog en Hathaklass på OmYoga på lunchen. Temat var Be here now. 60 minuter är lagom och behagligt för en lunchklass och det var skönt att äntligen få yoga! Min rygg har bråkat lite från bilåkningen i måndags och jag märkte under klassens gång hur den blev gladare och nöjdare.

En annan sak som jag märkte var hur jag verkligen gillar Hatha. För mig behöver inte yogan ske i ett flöde. Jag vill komma in och ur positionerna utan att stressa och tappa någon rörelse för att jag gjorde någonting annat för snabbt eller för långsamt. Och till skillnad från Ashtanga tycker jag om att klasserna är olika beroende på tema och syfte.

Tyvärr är mitt klippkort på OmYoga inte längre giltigt vilket är synd eftersom jag hade några oanvända tillfällen kvar att yoga på. Jag köpte kortet via en dealssajt så jag får väl hålla utkik igen. Killen på OmYoga upplyste mig om att de hade bra deals på årskort men så länge vill jag inte binda mig…

Jag har fasat för nästa bikrampass sedan det senaste bikrampasset i senvåras. Det var en hemsk upplevelse. Nästan så att mitt kvartalskort för 1500 spänn bara skulle användas en gång.

Idag gick jag och försökte komma på ursäkter till varför jag inte skulle gå på det där bikrampasset på Perfection. Men jag visste ju att blev det ingen bikram skulle det inte bli något annat heller. Så jag tog mod till mig, och gick dit. Och det gjorde jag rätt i.

Kanske var det för att jag hade en alldeles harmonisk dag som lämnade mig avstressad och glad. Kanske var det den där stora vattenflaskan med mineralvatten som jag köpte imorse och sedan drack 2 mindre glas av. Kanske var det Erika som guidade oss genom passet på ett grymt bra och vänligt sätt. Kanske var det mer luftigt idag, mattorna gick inte kant i kant så det fanns mer plats. Kanske var det för att jag inte hade min matta precis bredvid ett element. Eller kanske var det för att jag precis innan läste Anjas fantastiska kommentar i det här inlägget. Ta mig ut och ta mig runt. Eller som i mitt fall: gå dit och överleva. Inga fler krav än så.

Det var ett härligt bikrampass som gjorde mig lugn inombords. Lugn och samtidigt tillknöcklad. För det är lite så jag tycker att man känner sig. Man lämnar studion med rufsigt hår och rosiga kinder, energisk och ren – trots att det där med yoga i allmänhet och bikram i synnerhet är en rätt grisig historia. Ta det där med yogamattan till exempel: varför rullar man den? Då ligger ju den sida som varit mot golvet klibbad mot den sida som man haft kroppen på. Viker man ihop den så behöver man bara rulla sig i sina egna bakterier och avlagringar nästa gång, ingen annans.

Hur som helst, jag lämnade Perfection med rosendoftande svettpärlor på armarna och tog mig en svängom runt Stureplan bland kortkort och skyhöga klackar. Jag styrde fötterna mot mataffären hemma på söder och köpte mig en finfin middag. Efter bikram känner jag mig ofta tom. Inte hungrig, men liksom tom. Det blev avokado med skagenröra, varmrökt makrill och ett glas mjölk. Resten av kvällen ska jag spendera här i soffan.