Nu har jag kört sista träningspasset inför ultrahelgen i Skåne: rörlighetsträning med Magnus på UCSP. Jag är mentalt fulladdad men jag kan inte påstå att jag varken träningsladdat eller matladdat de senaste dagarna – om man bortser från att jag köpte PT-timmarna just för löpningens skull och på ett tidigt stadium berättade om Skåne och hade det som något slags mål. Nu är det bara att packa som återstår innan vi drar iväg!

Från första början var målet att springa alla 11 milen men även jag är förnuftig och vill helst komma igång med träningen ganska snart igen efter helgen – så jag har reviderat målet lite. Mycket på grund av att jag inte vill överbelasta något. Att fullfölja sträckan första dagen (ca 55km) och se hur jag mår andra dagen för att bestämma sträcka – får räcka. Häl och rygg är inget fan av långtidspåfrestning och när kroppen vill säga något bör man lyssna. Även om det är tråkigt.

På det stora hela vet jag vad jag ska packa. Saucony Triumph, backupskor (främst för att ha dag 2 – jag har nog aldrig bytt skor på de ultror jag sprungit), kläder, min Camelbak, fickpengar för att köpa glass utifall vi skulle springa förbi en kiosk eller något, Runes Energikaka som fått ny kostym (och som man numer dessutom kan prenumenrera på!) som jag fått från en PR-byrå och så några gels med roliga smaker som jag köpte i Boston. Jag har extremt svårt för att tugga på grejer när jag är ute på äventyr och helst hade jag fyllt vätskeryggan full med Pucko – men den blir så svår att rengöra.

I necessären har jag vaselin för att motverka skavsår från kläder, tejp för att motverka blodbad i skon eftersom jag har en tånagel som alltid skaver hål på granntån, en fet créme som jag badar fötterna i och sedan stoppar i supermjuka strumpor och sover i under natten och tja, vad mer behöver man? En fulladdad kamera och solkeps kanske…

De 11 milen jag ska springa i slutet av april känns lite enklare idag. Imorse konstaterade Grabben att 55km per dag inte är så långt. Det är som 2 halvmaror och lite till. Det där ”lite till” lade jag inte så stor vikt vid – det var ”2 halvmaror” som jag fastnade vid, och jag lade själv till ett ”bara” innan. För en halvmara känns inte så långt i mitt huvud. Visst, det kan vara hur jobbigt som helst om man maxar och springer för allt man är värd (jag har aldrig varit så totalt utmattad och mått så dåligt som efter att ha sprungit St Eriksloppet till exempel) – men det är en högst överkomlig sträcka om det springs i ett lagom tempo. Och jag tänker på Rune Larssons 5-milar i Portugal som han menar att alla klarar av. Jag ser fram emot en promenad i parken i Skåne! Sträckan är numer besegrad i mitt huvud och därmed är halva jobbet gjort.

Jag hoppas det blir mildväder i Stockholm snart så att jag kan börja träna på riktigt – då kommer ytterligare en del av jobbet att vara gjort (och det enda som återstår är själva Skånespringandet). Jag tycker det är svårt att springa långt i kyla – eftersom jag svettas även när jag springer långsamt och sedan blir nedkyld blir jag kall ända in i själen. Efter midnattslöpningen frös jag hela natten inombord trots att jag var varm i skinnet. En märklig känsla.

Fler bilder från tidigare idag

Eftersom jag inte är någon tävlingsmänniska så finns det inte mycket till tävlingssäsong att prata om i mitt liv. Men, de flesta arrangemang jag är med i är under sommarhalvåret vilket sammanfaller med det som kallas tävlingssäsongen. Jag ska springa 55 km 2 dagar i rad jävligt snart och det tar upp en del av min tanketid. Grabbens med. Fast han är mest intresserad av maten på de gästgifverier där vi ska bo. Själv tänker jag att springa 55 km 1 dag är inte så farligt – men utmaningen ligger i att känna sig så pass fräsch att man kan göra om det dagen därpå.

Mina löparlångpass har varit rätt obefintliga sedan i somras. Jag måste dels börja träna riktigt långsamma och långa löppass, men när andra tänker att man ska vila dagen efter ett sådant, så bör jag göra om det dagen därpå. Back to backlångpass alltså. Vanligt inom ultravärlden men upplevs förmodligen som snudd på ohälsosamt i andra världar. Jag minns en kommentar som Soffan skrev till ett inlägg (minns inte vems eller var) som gick ut på att vi måste ge mer cred till våra kroppar. De klarar mer än vi tror. Samtidigt förundras jag över hur längdlandslaget kan vara så himla mycket sjuka hela tiden och när jag ställde frågan på Twitter fick jag till svar att det kanske berodde på överträning. Så på det stora hela är det lite tudelat det där. Vad vi klarar av och inte. Framför allt är det väldigt individuellt. När det gäller riktigt lugna långpass skulle många av oss kunna vara evighetsmaskiner. Om vi bara vågade.

När jag kommer hem till Stockholm ligger fokus på långa och långsamma löppass. Det spelar ingen roll om det går hur långsamt som helst. Ju långsammare desto bättre – för då kan jag hålla på längre plus att jag är pigg dagen efteråt så att jag kan göra det igen.

Om ni däremot hör till dem som gillar att tävla och har några lopp inbokade så kanske ni ska läsa det här. Det är långt kvar till sommaren. Eller inte.