Det är ett år sedan jag sprang marathon. Två år sedan jag sprang en ultradistans i fjällen. Tre år sedan jag cyklade till Åre. Sex år sedan jag körde 25 spinningpass på raken under ett dygns (+1 timma eftersom det blev vintertid) tränande för Rosa Bandet.

Och i år har jag inte gjort något alls som varit i närheten av det där ovan i träningsväg.

Det har inte riktigt funnits plats för utmaningar och prestationer i träningsväg. Jag har haft fullt upp med att prestera på andra håll. Jag går mot ett rekordår i Sara Rönne AB (det är inte vad aktiebolaget som jag fakturerar genom heter, men vad jag kallar det för eftersom det bygger på den jag är och det jag gör). Jag håller just nu på att tillsammans med grymma kollegor bygga upp ett härligt hotell (att få vara med och fatta besluten känns mäktigt). Jag producerar och presterar i så mycket som är utanför träningsskorna att det vore vansinne att spänna strängen ännu hårdare.

Det går inte att prestera i alla grenar samtidigt. Och ibland ska träningen vara ett andningshål för att optimera leverans på andra håll. Som i yrkeslivet till exempel.

Istället ska jag ägna årets två sista månader till att så sakteliga smyga igång 2017 års målsättningar. Tanken på att göra något stort och härligt lockar snart igen, jag känner det på mig! Pirret i magen när jag tänker på ett äventyr är härligt. Den mentala förberedelsen. Och själva resan i sig. Upplevelsedagen. Att känna sig stark och svag i omgångar men att greja det hela vägen bygger styrka och ödmjukhet i lager på lager.

Vad är det som pirrar i din mage? Vilket äventyr eller utmaning lockar dig?

Bilder från när jag sprang Jämtlandstriangeln på en dag tillsammans med min kompis Annika

På pricken klockan 16 rullade jag in i Åre. Äntligen i mål! Efter 14 backiga mil med vidunderlig utsikt och snötäckta fjälltoppar i sikte under lång, lång tid. Magiskt! Det har bitvis gått snabbt uppför, och ibland väldigt segt, men det har alltid gått snabbt som tusan utför.

Jag passerade Svenstavik redan efter 13 km efter min start i Åsarna och jag hade bra flyt i cyklingen. Sedan följde Vigge och Storsjön låg vacker som en tavla till höger med molnen som ett alldeles eget skådespel. Strax innan Myrviken kom en av världens längsta raksträckor som går segt uppför – och strax efter Myrviken kom den andra av världens längsta raksträckor som också den går segt uppför. Jag överlevde tack och lov båda med mantrat ”Hallandsåsen är värre”. För det är den.

Efter 70 km väntade Hallen – ett stort delmål som jag gillar lite extra. Här åt vi lunch innan jag påbörjade de sista 70 km till Åre. Benen var fortfarande pigga och kroppen ville framåt och vidare.

Strax efter Hallen (tror jag det var) började de första fjällen torna upp sig långt där borta. Snötäckta. Då kände jag att jag var nära. Jag var sedan länge i Åre kommun och kände att jag hade slutmålet inom räckhåll. Att jag skulle greja detta var det inte tveksamheter kring. Men jag ville avsluta starkt också!

Efter ungefär 90 km var jag ute på E14 och här väntade den här resans värsta backe. Lång och seg och den slingrade sig runt en kurva så den tog liksom aldrig slut. Men man grejar allting – inklusive långa, sega backar. Det började faktiskt bli lite segt och kämpigt nu – mest för att jag ville komma fram – så när jag var i Järpen efter 114 km stärkte jag mig med lite energi.

De sista dryga 20 km var ordentligt sega och biltrafiken var tät. Det var varmt och soligt i uppförsbackarna som var många även om de också var rätt så korta. I backen upp till Hedmans semesterby stod jag nästan still kändes det som. Jag var inte så väldigt trött, det var bara mest segt. I Undersåker dog både telefon och min GPS men när jag såg bilvägen upp mot Björnen spelade det där ingen roll. Jag hade en lång utförslöpa ner till Åre och jävlar vad fort det gick! Jag rullade vidare ner mot byn och sa högt till mig själv några gånger att nu var jag faktiskt framme – jag hade klarat det! Ungefär 60 starka, glada mil utan svåra dippar eller önskan om att sälja cykelhelvetet.

Nu ska jag gå ner på byn igen och ta in det här. Den biten är absolut svårast. I morgon har jag säkert dumt nog glömt bort att jag cyklat. Men i kväll ska jag fira!

Magiskt vackert!

Hovermo, en liten pärla!

Hej raksträcka!

I rätt kommun – men med typ 10 mil kvar.

Skit i raksträckan – ser ni fjällen!

Mäktigt

Framme!

Vänner. Nu kör vi. In i kaklet. Fram till Åre. Uppför och utför. I regn. Och förhoppningsvis lite solsken. När det känns jobbigt ska jag tänka på en liten tjej som heter Elsa. En liten tjej som också kämpar. Inte på cykel, utan för sitt liv. Det jag gör på cykeln är stort för mig – och förhoppningsvis kan det bidra till något bra för Elsa. Men också för många, många andra barn som också kämpar.

Jag kommer att skänka 1 krona för varje kilometer jag cyklar till det här. Klicka på länken och ge en slant du med. För att cancer drabbar oss alla. Och för att barncancer berör. Ge en peng istället för latten eller glassen du tänkt köpa. Eller gör både och. Att dela med sig är fint. Att göra något för någon annan är stort. Så vänner, nu kör vi. Vi!