På lördag står 5 mil på agendan genom Tjejmarathon. Jag väljer att inte göra en stor grej av distansen. 5 mil är 5 mil och inte mer än så. Jag väljer att inte förstora det. Det finns jobbigare saker än att springa 5 mil. I mitt huvud maler jag ner distansen till mjöl. Mitt huvud är som en stenkross. Hur jag väljer att tänka på 5 mil är skillnaden som gör distansen möjlig eller omöjlig.

När jag tänker på 5 mil tänker jag på Helena som gick typ ett marathon väldigt många dagar i sträck under sin pilgrimsvandring. Hon gjorde det nyss igen under en helg i Dalarna. Jag tänker på Annika som sprang Stockholm marathon med rätt så lite träning och rätt så lite förberedelse. En utmaning besegras i huvudet, så är det bara. Också inom fotboll. Jag väljer att tänka på riktiga förebilder som finns i min närhet: då blir utmaningen fullkomligt genomförbar och inte så stor och läskig.

Jag kommer inte att hålla på och matladda eller dricka någon magisk dryck eller så. Jag har det inte ens med mig under loppet. Jag kommer att välja ett par skor som jag tycker är bekväma och som passar underlaget och jag kommer springa med ryggsäck där jag har grejer jag tycker är goda. Kexchoklad brukar funka. Chokladdryck funkar också men det väljer jag nog bort enbart för att det inte är så gott med solvarm mjölk. Genom erfarenhet vet jag att jag dricker alldeles för lite när jag har ren sportdryck med mig. Eller bars. Det gäller att välja det som funkar för en själv. Det gäller att välja vilka råd man ska lyssna till – och inte.

Syftet med Tjejmarathon är att samla in pengar till ett sjukhus för utsatta kvinnor i Afrika. Jag har fått en väldigt fin support från vänner och bekanta som väljer att sponsra mitt deltagande med så mycket de vill och kan. Ingen krona är för liten. Därför väljer jag att fråga dig med! Jag skulle bli så otroligt glad om du har lust att sponsra några kilometer av de 50 som jag ska springa. För skojs skull kan vi säga att varje kilometer symboliserar 10 kronor. Kan du – vill du? Maila mig i sådana fall så skickar jag mer info: sararonne at gmail.com. Tusen tack igen!

Vi har lämnat alla röda hus och dalahästar och är hemma i Stockholm igen. Tvättmaskinen snurrar men cykeln är fortfarande grusig. Mora skickade iväg oss med ett hejdundrande spöregn men här är det lite blå himmel mellan varven. Jag ägnar dagen åt att packa upp – och packa ner för nästa resa. Hej västkusten!

Jag laddar också om mentalt för nästa grej. Tjejmarathon 50 km om nästan 2 veckor. Jag har som sagt sprungit 2 långpass som träning inför denna utmaning och tänker att jag ska få in ett långpass till. Jag hade från början en tanke om att det sista långpasset skulle bli ett marathon men jag får se om jag hinner. Går det inte så går det inte och det spelar ingen roll – för hur svårt kan det egentligen vara att ta sig 50 km? Det är helt och hållet en retorisk fråga så ni behöver inte svara. Jag vet redan att det går. Starka Annika sprang marathon igår – hon har sprungit typ 10 km som längst och hon kommer vara mitt viktigaste verktyg inför Tjejmarathon. Nästan lika viktigt är det faktum att mitt eget längdrekord är på 8 mil när det kommer till ultra. Jag har däremot fullkomligt glömt bort om jag tränade långpass när jag höll på med långlöpning? Jag minns bara själva loppen – och inte alls hur jag egentligen tränade. Förutom en marathon som jag sprang för skojs skull en dag i Halmstad en sommardag.

För min del är den mentala träningen lika viktig som den fysiska. Kommande 2 veckor kommer jag spendera med att bryta ner 5 mil till en distans som är fullt möjlig. Jag kommer att vrida och vända på alla kilometer så att jag har fullkomligt klart för mig hur jag ska besegra dem fysiskt – besegrat dem mentalt är redan gjort många gånger om när jag väl står på startlinjen. Annars skulle jag inte vara där.

Mitt största orosmoln är en tå som bråkar med mig. Ibland får jag nervkläm och då måste jag ta av skon och vifta med tårna – annars gör det så himla ont. Jag hoppas den håller sig någorlunda i schack när jag ska springa, annars kommer det bli en himla massa tåviftande vid sidan av. Och så hoppas jag det blir bra väder. Jag tar mig gärna an en utmaning, men jag har lovat mig själv att inte göra det i vidrigt väder. Någon måtta får det vara.

Mora. Regnigt. Ni ser vad jag tycker om det!

Jag läste på norska bloggen Tid for trening om #100 challenge som startade i juli. Tanken är att man ska få in 100 träningspass innan nyår. Det som väntade på andra sidan var en vinst från ett gym. Ungefär samtidigt läste jag på Twitter att det bara är 8 veckor kvar på det här året. 8 veckor! Varav de sista 6 kommer spenderas tillsammans med lussebullar, tryfflar och annat ätbart.

Så jag tänkte att det kanske skulle sitta fint med en #50 challenge. Orka Mera-Anna har yogat i typ 40 dagar i sträck, och hur många dagar SportySpice är inne på vet jag inte men jag gissar att det är många. Jag vill också få in ett sådant flow, för jag vet ju hur skön känslan är. Men jag måste göra det på mitt sätt. Så det blir en #50 challenge. 50 träningspass innan nyår alltså. Kul!

All träning räknas. Och med träning menar jag sådant man byter om för. En powerwalk i träningskläder räknas – en löptur till bussen räknas inte trots att man kanske blir svettigare. Yoga räknas absolut, även om man (särskilt i yinyoga) har lägre puls än om man fönstershoppar på stan. Träning är inte alltid högpulsaktiviteter vilket är viktigt att komma ihåg.

50 träningspass på typ 55-56 dagar kommer att bli en challenge. Jag vet med mig att det kommer vara kul i början men att jag förmodligen kommer svära över det på slutet. Så lova att ge mig lite pepp då är ni snälla!

Några av de här passen kommer att bestå av hänsynslös benträning. Jag ligger lite efter på den fronten och har ett gäng utmaningar i Vägen mot vinterformserien att ta ikapp. För några timmar sedan kom ett nytt pass ut – denna gång skapat av en fitnessprofil som vet hur man tar fram allt det starka som finns där inne.

Champoluc nyår 2011/2011 – snart är det dags igen!