Dagens första 10 km var helgens bästa. Benen var inte så pigga, men de trummade på längs med fantastiska omgivningar trots att vi sprang på en bilväg. 9:an mellan Brösarp och Kivik (fram till Vitemölla) är en fin löpväg. Backe upp och backe ner men trots att det var kuperat så var det snällt böljande. Dessutom svängde vägen nästan hela tiden vilket gjorde extremt mycket för löparorken. Här och var växte äppelträden men de blommade inte så som de gjorde förra året – men då sprang vi också några veckor senare in på säsongen.

Mitt i backarna där på 9:an slogs jag över hur härligt det var att springa utan prestation och att det var just det som fällde krokben för mig igår. Det är väldigt ologiskt att det gick så bra att springa dagens första 10 kilometer när jag redan sprungit långt dygnet innan, medan jag igår under gårdagsmorgonens allra första 5-6 kilometer hade ont lite överallt och dessutom tyckte det var tråkigt. Snacka om uppenbara prestationsproblem – och en direkt koppling till varför jag tycker att det känns meningslöst att tävla!

Att springa och känna att man har all tid i världen är en enorm frihetskänsla och jag hade det väldigt trevligt där ute bland Brösarps backar. Det var helgens absoluta höjdpunkt. Fast det är i stark konkurrens med den där sandstranden strax innan Kivik, eller lunchen på Kiviks lilla råa med mina fina ultravänner eller den där skogsgläntan längs med Skåneleden som badade i solsken. Ögonblicken att spara i minnesbanken är många!

Vi tog oss hem för egen maskin från Kivik. Istället för att springa bilvägen valde vi Skåneleden och att springa terräng är verkligen fantastiskt. Det går långsamt, mycket på grund av att man ska orientera sig rätt (leta markeringar) och skiftande underlag, men vad gör det när man är mitt i himmelriket med havet på höger sida och en strandskog på vänster? På ett ställe tog vi fel och fick en extrarunda på några kilometer men vi gick och pratade och hade det allmänt trevligt och så var vi på leden igen.

Under lunchen hände något med mina lårmuskler och de bestämde sig för att checka ut totalt. Jag har aldrig fått träningsvärk från att springa men just nu känns det ordentligt. Jag sätter mig ogärna ner, och att gå nerför en trappa är rätt obekvämt. Annars mår kroppen fint – särskilt ryggen! Vaderna är trötta och skulle behöva lite massage men hälsenan mår rätt så fint trots dagens 22 km. Eller om det var 24. Jag är inte riktigt säker på distansen eftersom mina klockbatterier dog där ute i Skåneterrängen och de andras GPS-siffror har försvunnit ut ur huvudet efter det där vinpaketet till middagen.

Dagsetappen 53 km som jag planerat för igår ska jag ta revansch på. Jag grämer mig inte att jag hoppade av utan är riktigt nöjd med att jag kan springa så långt (allt är relativt) och faktiskt må så bra som jag gör.

53 km finns dock kvar som ett mål för mig själv att uppnå den här försäsongen så jag ser fram emot den dagen! Jag ser också fram emot att ta tillvara på den energi som jag fått från den här helgen och framförallt fina Carina, Mary och Fredrika – och så Grabben såklart. Grabben, som spurtade hem de sista 3 milen igår och som körde snabbdistans idag innan han gjorde sällskap med oss lite långsammare. En snabb löpare som inte gör skillnad på vilket tempo eller sträcka man springer utan som lyssnar, frågar och pratar med alla – oavsett personbästa. Ödmjukhet är en fantastisk egenskap.

Vi avslutade helgen med fantastisk mat på Brösarp Gästgifverigård. Helt klart helgens bästa gästgiveri! Vinglasen trängdes på bordet och sorlet låg tjockt i rummet. Att det planeras för en fortsättning på detta Skåneäventyr är ett bevis på en riktigt grym helg med bra sällskap, god mat och fin löpning!

Det bästa med iPhonen? Kartfunktionen såklart!

Jag och äppelträden som inte blommar ännu

Där borta ligger havet

En Craftig dag!

Glädjehopp?

Energipåfyllning

Bättre energipåfyllning!

Långlöparskorna. Alla av olika märken!

Fredrika

Carina

Mary och Fredrika

Återhämtning

Söndagsmiddag

Kroppen är rätt lustig. Jag vaknade morse och kände mig stelare än vanligt i ryggen. För mjuk säng kanske, vad vet jag. Redan efter 5 kilometers löpning skrek tårna av nervkläm och jag kände mig seg i benen. När jag sprang lite senare så sa inte tårna ett ord och benen kändes relativt pigga. De knappa 6 kilometer jag sprang i eftermiddags var de snabbaste 6 kilometrarna på dagen – och de 18.5 jag sprang på förmiddagen var de jobbigaste och de långsammaste. Så det blev med andra ord inte 53. Det blev 24.5 vilket knappt är hälften. Men det gör mig inte så mycket. Jag är nöjd med att det är det längsta jag sprungit sedan 2009? Dessutom är jag pigg i kroppen vilket betyder att jag kan springa morgon.

Jag och Grabben vaknade tidigt. Vi körde varsin bil de 53 kilometrarna från Skanör till Skivarp, lämnade kvar en bil och körde tillbaka den andra. 53 kilometer är inte så långt – men nästan 11 mil innan frukost en tidig lördagsmorgon är väldigt långt. Så Skåne, om det var någon som körde racing mellan åkrarna medan alla sov så var det jag. Förlåt.

Frukosten åts i all hast och det blev inte direkt någon vila innan vi började springa. En kvart för att fylla på löparryggsäcken typ. Hållet satte sig på märkliga ställen redan på en gång men det var inte värre än den 5 kilometer långa raksträcka som tog oss ut ur Skanör. Jag tycker 200 meter raksträcka är så långt att jag avlider av tristess så att jag överlevde 5 kilometer är ofattbart. Det var tur att det var folk framför så att jag inte behövde blicka ut mot grusvägshorisonten som aldrig tog slut.

Det var däremot fint att springa längs med havet en sväng. På ett ställe bredde sandstranden ut sig med små bodar som trängdes bredvid varande och solen skrattade i havet. Sedan blev det fler raksträckor – med motvind. Och då var det inte så himla kul längre. Motvind är värre än raksträckor och kombinationen raksträckor och motvind får mig ur spel direkt. Så när Mary föreslog att vi skulle åka och hämta bilen, åka till Skivarp och sedan springa för att möta upp gänget så tyckte jag att det lät som en bra idé. Vid den tidpunkten hade vi nått Trelleborg. Halvmaradistansen låg någonstans i centrum – men den skippade vi. Vi var i ingenmansland, i ett villaområde helt utan människor sånär på en man som klippte gräs som sa att vi missat starten. Han syftade på Kustloppet som startat i Trelleborg en halvtimme innan. Men vi väntade på en taxi för att åka tillbaka till bilen.

Om ni undrar hur många väskor som går in i en Mini Cooper så är svaret fler än 15. Då får man dessutom plats med 3 människor. Vi mötte upp gänget vid 30 km och tog med oss Carina för att åka till Smygehuk och sitta i solen en stund. Det där med lunch hade jag helt glömt bort. Jag hade delat en Runekaka och sippat i mig en tredjedels gel under löpningen så jag försökte i alla fall få i mig energi även om det förmodligen inte var tillräckligt? I Smygehuk åt jag en bakelse på räkor och skagenröra och vi satt en stund i lä i solen tillsammans med knutteåkare. Det var fint.

På vägen från Smygehuk till Skivarp hoppade jag ur bilen och sprang de sista kilometrarna hem tillsammans med Carina. Vi hade ett hundratal meter då vi fick både nedforslat och medvind och det var fint. Annars är det sant som de säger att det mest blåser motvind i Skåne…

Status efter dagens löparturer är att ryggen känns bättre än morse, jag kände inte av hälen alls och vaderna är mest trött på kroppen. Fast det är i hård konkurrens med ögonlocken.

Alla!

Nästan alla!

Grabben och jag!

Inte konstigt att motvinden känns typ hela tiden.

Benet, Grabben och Therese!

Grabben, Mary och Charlie!

Mary och väskorna!

Carina och Mary!

Världen ligger för dina fötter!

Jag kom också springandes till Skivarp!

Carina, jag och Mary!

Vi är i Skaune och har precis ätit vår första 4-rätters för helgen. Förrätten på lax var godast! Vi har druckit God Lager och ett glas skumpa också. Det är fint med kolhydrater i vissa lägen. Kanske brukar den vanlige långskubbaren äta lite mer (och andra former) kolhydrater än en öl och potatispuré till lammet, men jag har ju Runes Energikakor imorgon… jag har rätt mycket gels också. Mums.