Kroppen är rätt lustig. Jag vaknade morse och kände mig stelare än vanligt i ryggen. För mjuk säng kanske, vad vet jag. Redan efter 5 kilometers löpning skrek tårna av nervkläm och jag kände mig seg i benen. När jag sprang lite senare så sa inte tårna ett ord och benen kändes relativt pigga. De knappa 6 kilometer jag sprang i eftermiddags var de snabbaste 6 kilometrarna på dagen – och de 18.5 jag sprang på förmiddagen var de jobbigaste och de långsammaste. Så det blev med andra ord inte 53. Det blev 24.5 vilket knappt är hälften. Men det gör mig inte så mycket. Jag är nöjd med att det är det längsta jag sprungit sedan 2009? Dessutom är jag pigg i kroppen vilket betyder att jag kan springa morgon.

Jag och Grabben vaknade tidigt. Vi körde varsin bil de 53 kilometrarna från Skanör till Skivarp, lämnade kvar en bil och körde tillbaka den andra. 53 kilometer är inte så långt – men nästan 11 mil innan frukost en tidig lördagsmorgon är väldigt långt. Så Skåne, om det var någon som körde racing mellan åkrarna medan alla sov så var det jag. Förlåt.

Frukosten åts i all hast och det blev inte direkt någon vila innan vi började springa. En kvart för att fylla på löparryggsäcken typ. Hållet satte sig på märkliga ställen redan på en gång men det var inte värre än den 5 kilometer långa raksträcka som tog oss ut ur Skanör. Jag tycker 200 meter raksträcka är så långt att jag avlider av tristess så att jag överlevde 5 kilometer är ofattbart. Det var tur att det var folk framför så att jag inte behövde blicka ut mot grusvägshorisonten som aldrig tog slut.

Det var däremot fint att springa längs med havet en sväng. På ett ställe bredde sandstranden ut sig med små bodar som trängdes bredvid varande och solen skrattade i havet. Sedan blev det fler raksträckor – med motvind. Och då var det inte så himla kul längre. Motvind är värre än raksträckor och kombinationen raksträckor och motvind får mig ur spel direkt. Så när Mary föreslog att vi skulle åka och hämta bilen, åka till Skivarp och sedan springa för att möta upp gänget så tyckte jag att det lät som en bra idé. Vid den tidpunkten hade vi nått Trelleborg. Halvmaradistansen låg någonstans i centrum – men den skippade vi. Vi var i ingenmansland, i ett villaområde helt utan människor sånär på en man som klippte gräs som sa att vi missat starten. Han syftade på Kustloppet som startat i Trelleborg en halvtimme innan. Men vi väntade på en taxi för att åka tillbaka till bilen.

Om ni undrar hur många väskor som går in i en Mini Cooper så är svaret fler än 15. Då får man dessutom plats med 3 människor. Vi mötte upp gänget vid 30 km och tog med oss Carina för att åka till Smygehuk och sitta i solen en stund. Det där med lunch hade jag helt glömt bort. Jag hade delat en Runekaka och sippat i mig en tredjedels gel under löpningen så jag försökte i alla fall få i mig energi även om det förmodligen inte var tillräckligt? I Smygehuk åt jag en bakelse på räkor och skagenröra och vi satt en stund i lä i solen tillsammans med knutteåkare. Det var fint.

På vägen från Smygehuk till Skivarp hoppade jag ur bilen och sprang de sista kilometrarna hem tillsammans med Carina. Vi hade ett hundratal meter då vi fick både nedforslat och medvind och det var fint. Annars är det sant som de säger att det mest blåser motvind i Skåne…

Status efter dagens löparturer är att ryggen känns bättre än morse, jag kände inte av hälen alls och vaderna är mest trött på kroppen. Fast det är i hård konkurrens med ögonlocken.

Alla!

Nästan alla!

Grabben och jag!

Inte konstigt att motvinden känns typ hela tiden.

Benet, Grabben och Therese!

Grabben, Mary och Charlie!

Mary och väskorna!

Carina och Mary!

Världen ligger för dina fötter!

Jag kom också springandes till Skivarp!

Carina, jag och Mary!