Nu har jag äntligen gjort det – överlevt mitt första pass på ”riktig” kampsportsklubb! Det tog mig bara ett halvt liv att komma dit. Det har varit en oerhörd hög tröskel att kravla mig över och jag försökte komma på bra ursäkter också idag att inte gå dit. Men fasen vad nöjd jag är nu efteråt!

Det är ju rätt löjligt det där med att inte våga testa nya grejer. Men kanske känner du igen dig. Det är någon löjlig rädsla för att ta steget utanför sin comfort zone som sätter krokben för alla försök att växa och bli lite större. Att testa kampsport på gym är en mindre deal, då vet man att det är likasinnande gymmänniskor som är där. Men att dra på kampsportsklubb med rosa gymbrallor känns inte rätt – kampsportsklubbar är svettiga, lite skitiga och kräver en annan outfit. Så jag valde helsvart och bomullstisha. Kanske lite töntigt, men va fasen… och man blir lite skitigt äcklig efter ett pass: både av sin egen och andras svett – och för att inte tala om lukten från handskar och sådant…

Det var inte alls så farligt att träna kickboxing på riktigt som jag trodde. Jag har spanat runt på lite olika klubbar runt om i Stockholm och fått superbra tips och råd. Jag bestämde mig för att köra första passet med Kalvhagen Sthlm eftersom det är en liten klubb med bra stämning med instruktör som också leder klasser på vanliga gym och är PT. Alla var verkligen supertrevliga och berättade hur allt det praktiska funkade och som hade tålamod med mig (som ”nybörjare”). Vi var runt 16 på träningen och på Kalvhagen tränar alla tillsammans oavsett nivå. Sådant är kul (och läskigt).

Jag klarade mig undan den 90 minuter långa träningen utan en endaste burpee och det kändes skönt. Annars är väl just burpees en favorit bland kampsportare. Inte undra på att de är sjukt vältränade. Vi tränade däremot en massa andra grejer och det var på en lagom jobbig nivå. Blir det för jobbigt första gången är det lätt hänt att bli avskräckt. Nu ser jag istället fram emot mer kickboxing. Fast till nästa gång ska jag se till att raka benen och inte ha flagnat nagellack på tånaglarna!

Det är ju lite tålig tajming av mig att träna första passet när halva terminen redan har gått, så jag funderar på att köra själv istället för i grupp och sedan gå med och köra på riktigt nästa termin. Det skulle nog kosta ungefär lika mycket men jag skulle förmodligen få in tekniken mycket bättre och sedan ha en schysst grund att stå på när jag börjar köra i grupp.

MarathonMia kom med vår i en liten kruka när vi sågs på WorldClass Nybroplan lite senare än tänkt. Fast egentligen kom hon dit alldeles lagom, jag hade precis fixat platser till boxklassen som Mia själv föreslagit att vi skulle gå på och nu behövde vi knappt ens vänta på att instruktören skulle komma. I ett tidigare liv måste hon ha varit boxare för hon kan både namn på slag och teknik men jag kan inte påminna mig själv att ha läst särskilt mycket om boxning i hennes blogg?

Jag och Mia är lite varandras motsatser vad gäller vissa aspekter (läs: tävlingsinstinkt) och under passet befann jag mig helt plötsligt i en tävling. Vi körde olika slagkombinationer som fokuserade på snabbhet och naturligtvis skulle hon och jag vara klara först. Det ”pris” vi vann var att vi fick köra höga knän lite längre. Jo jag tackar.

Egentligen var jag inte alls på WorldClass för att köra box utan planen var ett BodyBalancepass för Jessica. Boxen blev en bonus. Och egentligen var det inte riktigt tänkt att jag skulle träna BodyBalance heller, för jag skulle ju bara träffa Åsa och Jessica på kvällen men så hade Jessica sin klass och då var det ju lika bra att jag också gick på klassen. En till bonus som jag mest såg som ett litet undantag. Jag brukar inte hoppa högt när det vankas body balance. Jag har nog gått på lika många body balancepass som jag har pekfinger på vänsterhanden och det var en himla knepig koreografi den gången. Men idag var det ju riktigt bra. Synd att det snart kommer en ny release – den här kan jag tänka mig att köra igen.

Ett vårtecken! Och om ni undrar över rubriken så stämmer det inte riktigt. Vi var ju faktiskt 4. Men hur bra låter ”Fyra krigare?”.

Grabben följde med som slagpåse till boxklassen den här tisdagen också men han tyckte inte att det var så kul. Det märktes. Och jag var rätt trött. Det märktes också. Kvällens pass resulterade därför inte i några lyckorus eller adrenalinkickar.

Jag hade noll kraft i slagen och tjuvkikade på klockan ibland. Förvånades ändå över hur mycket energi man får helt gratis av en bra låt eller att instruktören kommer och tittar till en och det är just det som är själva grejen med PT (från en sak till en annan). Med en riktigt bra PT orkar man så mycket mer helt automatiskt. Det är magiskt.

Så värst magisk var inte kvällens boxpass men det var helt och hållet mitt eget fel. Taskig dagsform bäddar inte för minnesvärda upplevelser. Men det gjorde inget. Utomhus blommade träden och eftersom jag numer är en vuxentönt så duger det gott för mig.

Vi svängde förbi Hemköp på vägen hem och jag köpte allt jag var middagssugen på vilket blev mjölk, chorizo, grädde, ägg och keso. Jag älskar chorizo och att kolhydratsinnehållet ligger på 2-3% gör inte saken sämre. Det funkar bra till keso eller skramlade ägg eller både och. Fast keson funkar också riktigt bra till skurna äppelbitar och kanel. Ja ni hör ju vilken gourmetmat som serveras hemma hos Grabben & Träningsglädje!