Jag var inte särskilt sugen på att springa ikväll. Klockan hade närmat sig 18-draget och den här tiden hör inte till mina bästa på dygnet vad gäller löpning. Det är liksom en ingentingtid. Folk ute är på väg till ställen. Hem från jobbet, till TV-soffan, på väg till uteserveringar och annat kul. Att jag också är på väg att göra något kul förstår inte riktigt min hjärna. Inte förrän jag verkligen är ute, när jag har tagit mina första löpsteg, är förståndet med på noterna. Det är ju detta jag gillar! Har huvudet glömt det?

Att jag dessutom planerade ett skönt distanspass gjorde hjärnans motsträvan ännu knasigare. Hur kan det inte vara kul att springa ett skönt distanspass i skogen?

Det var tur att huvudet ändrade sig. Lyssnade på kroppen och insåg sitt misstag. Tänk om huvudet fått bestämma. Då hade Sara suttit på balkongen med ett glas rosé i handen i en timma. Och det hade visserligen inte varit så pjåkigt. Men ännu bättre är det att först springa 60 minuter och sedan sitta på balkongen med ett glas rosé i handen. Eller framför GP-galan på TV, som det troligen blir.

Tidigare idag var jag på gymmet och körde 35 minuter bröst och mage. 3 set av bänkpress i 2 olika varianter, flyes och armhävningar och sedan crunches i lutande bänk och cc. De tog där de skulle! Imorgon vankas vilodag. Det firar jag med att baka biskvier. Och kokostoppar. Och white chocolate chip cookies. Och bullar med hasselnötsfyllning. Om jag inte hade jobbat med att skriva texter, anordna events, koordinera och projektleda eller syssla med kommunikationsfrågor i andra sammanhang hade jag velat bli konditor. Eller bagare. (Eller brandman). Eller i alla fall öppna ett café. Kanske blir det så en dag…

När jag gick för att träna hade jag 2 ord i huvudet: ge allt. Och då skulle jag inte ens iväg för att springa intervaller, spinna tills lungorna expanderade ut ur bröstet eller på något annat spyfyspass. Jag skulle bara ut och powerwalka lite. Och träna lite styrka på gymmet. Det fina med att ge allt är inte att det alltid behöver resultera i att man måste lägga sig som en blöt fläck på marken för att vara nöjd. Man behöver bara vara totalt fokuserad på det man gör just då och där. Fullfölja målsättningen. Ge allt inför det man ska göra.

På så sätt blev förmiddagens powerwalk en energisk sådan på 40 minuter som resulterade i svettdroppar i pannan och – faktiskt – trötthet i benen. Och styrketräningen på gymmet blev tokfokuserat. Hela 5 övningar för biceps: curls i cc lite bakom, curls i cc lite framför, bamsecurls i cc, utåtvända curls liggande på lutande bänk och vanliga curls med hantlar (stående). Tricepsen tränade jag effektivt med pushdowns i olika varianter – hela och halva – tills det sved ordentligt. Sedan gjorde jag det några gånger till, och avslutade med dips. 30 effektiva minutrar på gymmet som jag är toknöjd med.

Ikväll ska jag fortsätta ge allt. Och då ska jag verkligen bli till en blöt fläck på marken.

Inspirerad av den här tjejen gick jag till gymmet taggad som aldrig förr. Axlar är inte min favoritkopp te men idag skulle det bli kul. Jag var inspirerad!

När jag går för att styrketräna utan att ha en plan i bakfickan brukar det bli pannkaka av alltihopa. Jag går runt lite planlöst. Lyfter lite här, drar lite där. Det blir liksom aldrig bra. Det blir inte fokuserat. Idag var det annorlunda. Idag var planen att göra 5 olika övningar för axlarna (3×12) och sedan skulle jag gå hem och vara nöjd. Kort och koncist – men effektivt.

Sagt och gjort. Körde igång med stående axelpress med hantlar – min akilleshälsövning. Men det kändes bra. Sedan hantellyft åt sidan – en favorit. Tredje övningen fick bli lyft framåt med viktplatta – detta är verkligen ingen favorit. Övningen brukar mest kännas krampaktig men idag var det okej. När jag hade gjort 3×12 av den övningen var jag otroligt nöjd. Bara 2 övningar kvar. Det blev hantelrodd (som visserligen inte är en specifik axelövning) och militärpress. Under militärpressen jublade jag inombords. Jublade över flytet, känslan och glädjen. Att styrketräna är att bli starkare på utsidan. Och insidan!