Det blev inte många meter skidor åkt under dagen (däremot desto mer tittande på skidåkning på TV…) så vi stack ut på kvällsskidåkning i VM8:an istället. Det var med livet som insats. Herrejäklar vad folk åker! Allra snabbast åker de som inte ens ”kan” åka. Minst hälften av dem borde haft dubbelt så brett mellan skidorna för att det skulle vara någorlunda mer säkert. När jag åkte kändes det som om det var med livet som insats inte på grund av att jag själv åkte dumdristigt utan för att alla andra gjorde det – och därmed utsatte mig för en rätt hög risk.

Förutom livsfaran så gillar jag kvällsskidåkning. Sikten är bra eftersom all belysning är påslagen till max. Jag har kopplat mitt liftkort till gratisappen MySkistar så att jag har koll på antal åk, fallhöjd och andra grejer. Enligt topplistan så har dagens ”mesta” åkare åkt drygt 12000 höjdmeter.

Em gör sitt nyårslöfte lite tvärt om det här året: istället för att addera grejer till livet så släpper hon taget. Eva-Marie har också skrivit ett inlägg på samma tema. Det är en skön tanke som jag gärna tar efter. För några månader sedan var jag på yogaretreat på Copperhill här i Åre och jag minns en fantastisk bra sak som vår yogalärare sa: i varje andetag skulle vi andas in det vi ville ha mer av – och ut det vi ville ha mindre av.

Något jag gärna släpper taget om är mitt dåliga samvete. Det följer med mig överallt mest hela tiden. På Poolias personlighetstest som snurrat några varv på Facebook beskrevs jag som ”den känsliga relationsexperten”. Det säger nog allt. Jag är förvisso rätt bra på att sätta mig själv främst – men jag gör det på bekostnad av ett samvete som pockar på för mycket av min uppmärksamhet. Och det är både dumt och onödigt. Jag är inte satt på jorden för att ta hand om alla andra – jag är här för att ta hand om mig själv. Första steget att förändra en vana är att bli medveten om den och genom det här inlägget vill jag påminna mig själv om att släppa taget om det dåliga samvetet. Min omgivning klarar sig galant ändå.

Apropå Copperhill så var jag där idag igen tillsammans med min familj. Jag åt bland annat råbiff på älg och chokladfondant med morotschips och sorbet på havtorn. Några timmar innan hade jag äntligen åkt mina första svängar alpint för säsongen och rundat av skidåkningen med 8 km i längdspåren. Det kändes tungt både utför och uppför. Ovana ben på skidor som krävde för mycket i utförsåkningen – och en trött rygg som inte orkade staka sig genom spåren under längdåkningen. Imorgon är dock en annan dag. Då ska jag åka på mina snällare slalomskidor och kanske kräva lite mindre.

Vi lämnade in skidorna igår för att få dem ordentligt fixade inför kommande säsong. Inte bara fästvalla alltså, utan allt det andra (vad det nu är). På köpet fick vi fästvalla som skulle passa för dagen men när vi stack ut var det bakhalt som sjutton. Ska man göra det bra ska man nog göra det själv.

I ärlighetens namn var det svårt vallaväder med en temperatur runt nollan och lite allt möjligt i luften. Och glidet var definitivt bättre idag än det brukar vara. Lite för bra ibland i utförslöporna om du frågar mig… Just nu rasar en storm utanför knuten och det både regnar(!) och blåser. Imorgon ska det bli minusgrader igen vilket lär ge riktigt snabba spår. Kanske får åka alpint då istället om liftarna är öppna – jag gillar isiga backar mer än jag gillar isiga längdspår…

Det blev 2 varv i 5-kilometersspåret strax innan klockan 16 och då hade det varit mörkt ett bra tag. Klientelet i spåren var ett annat än det igår – jag blev omåkt av många fler och åkte om väldigt många färre. Typ 2 barn och deras föräldrar – men vad gör väl det. Nu och då upplevde jag sekvenser i åkningen då jag tyckte att det flöt på riktigt bra. Då var det superkul. Resten av tiden var det mest bara kul – inte så illa det heller.