Skidåkning

Att vara instruktör

Min mamma tjatade alltid på mig att jag skulle bli simlärare. Sedan fick hon det till att jag skulle bli skidlärare. Hon har dock aldrig sagt något om spinninginstruktör. Men det får jag höra från annat håll istället.

Att vara eller inte vara (instruktör)

Jag blev aldrig någon simlärare, trots mammas tjat. Jag tyckte det var en dålig idé redan första gången hon föreslog det. Mina egna simskolelektioner genomfördes i iskallt västkustsvatten med en konstant skräck för röda, brännmaneter. Jag blev aldrig bränd, tog visserligen några simborgarmärken men är ändå riktigt dålig på att ta sådana där övertydliga simskolebentag.

Skidlärare blev jag däremot. Och visst var det roligt att se mina lärjungar göra framsteg, ung som gammal. Riktigt roligt till och med. Men – inte alltid. Jag stod i mina pjäxor hela dagarna och när jag väl hade ledigt ville jag helst göra något annat än att åka skidor.

Tanken på att vara någon annan slags instruktör inom området träning har slagit mig. Men – ja det finns alltid ett men – jag vill inte riskera att faktiskt tröttna.

Det är en oerhörd skillnad mellan att instruera (i upplärningssyfte) och att guida. När man lär upp handlar det om att anpassa sig till deltagarens nivå och ta det därifrån. Trots alla mina månader i snömeckat Whistler blev det därför inte så mycket offpiståkning. Många av de skidlärare som är kvar år efter år guidar mest med mindre fokus på teknik och mer upplevelse.

De flesta spinningpassen är också en form av guidning, men det går inte att komma ifrån att den där representativa, tillmötesgående sidan av en själv alltid måste finnas där. Som instruktör bör deltagarna alltid vara i fokus men jag är en mycket självisk person. Just nu vill jag vill faktiskt bara fokusera på mig, mig själv och ingen annan. Ni hör att det rimmar illa, eller hur?

Samtidigt vet jag att det finns utmärkta utbildningsmöjligheter i Halmstad och kanske är den själviska perioden en fas som ebbar ut i och med att jag någon gång når mina viktmål. Ska jag sitta längst fram på en cykel vill jag också se ut som en förebild.>

Åka Skidor

Jag hittade en gammal goding i garderoben. Det får mig att längta till Åre. Till skidåkning, till brännande ben och till jakten efter känslan när det verkligen flyter. När skidorna går som på räls. När det är kraften som gör att det svänger av sig självt. När jag bokstavligt talat bara åker. Jag vill ha snö, vinter och -10. Nu! Jag vill ha morgontimmarna i Gästrappet och eftermiddagen i Stendalen. Jag vill ha hårdpackat under mina Nordica Dobermanns och mjukt och löst under mina Völkl Mantra. Jag vill åka skidor!

Åka Skidor!


Konstigt nog drömmer jag aldrig om längdåkning. När jag tänker på längd tänker jag på lätta nedförslut som blir till ruskiga stup eftersom jag inte greppat balanskonsten på plockepinnskidorna än. Ett spår som svänger i en nedförsbacke är en smal balansgång mellan omöjlighet och en fråga om tur. Det är vurpor, det är snorigt och det är svettigt och det är vind genom kläderna. Men nog sjutton ska jag ge mig på det ändå. Behärska tekniken, bemästra vackarna, bege mig hela vägen från Sälen till Mora.
>

Metro Mode Club

SE ALLT
metro mode rekommenderar

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!