Vasaloppet markerar starten för våren tycker jag. På lördag är det Tjejvasan och jag har åkt det loppet två gånger. Första gången var det fantastiskt härligt. Andra gången var vädret fantastiskt härligt, men det var jobbigt. Men, de båda åren markerade ändå starten på våren i och med min målgång. Jag minns såväl solskenet, snön som var mjuk och blöt och hur jag kom tillbaka till Stockholm och det var barmark och liksom kvittrigt och blommigt.

Såhär såg det ut första gången jag åkte Tjejvasan för typ 4-5 år sedan. På första bilden har jag bara runt hundra meter kvar till mål – och den andra bilden är på mig och Åsa.

Själva Vasaloppet är en vecka efter Tjejvasan. Då har jag ofta suttit nöjd hemma i soffan och haft en lugn Vasaloppsmorgon. Någon enstaka gång har jag varit på Vasaloppsspinning. Det är en fin brytning mellan vinter och vår.

Våren i Åre är inte som våren i Stockholm. Det är inte sopade gator och löpturer utan mössa. Men det är långluncher utomhus i solskenet, det är solglasögon och skaljacka och det är jättelånga dagar med kaffetermos och filt på isen. Det är ljuvligt och jag ser fram emot det.

Oavsett var jag är så innebär våren också mer löpning. Jag hoppas att det kan få bli så också det här året, trots strulet med min kropp som på ett sätt inte vill samarbeta – men som på ett annat finurligt sätt gör vad den kan för att lirka sig själv hel. Imorse kändes allting hopplöst eftersom mitt ben värkte under min morgonpromenad. Sedan satt jag på köksstolen några timmar och när jag reste mig för att gå till badrummet kändes allting jättemärkligt.

Jag hade ingen värk i benet. Och jag var helt plötsligt inte så stel. Och jag hade inte gjort något alls förutom att sitta ner en stund!

Med den oförklarliga förändringen i kroppen så var det som att solen där ute började skina. Som att livet lite kom tillbaka. Som att allting blev lite lättare.

Jag ser framför mig ett aktivt liv i många, många år. Det som gör mig glad och varm i hjärtat är när äldre människor är ute och promenerar, åker skidor eller tränar. Därför tycker jag så mycket om Crafts hyllning till Veteranerna – de som åkt Vasaloppet år efter år. Jag vill bli som Berit!

Jag checkade ut relativt tidigt från kontoret och snörade på mig mina turpjäxor. Jag köpte nya (mina första) turskidor sent i höstas men har ju bara åkt på dem en gång; en kvällstur till Vita renen i Edsåsdalen.

Det känns som att turskidåkning är njutaråkning så jag satte på mig underställ och skalpjagg och förberedde mig inte på att bli särskilt svettig – till skillnad från när jag åker längd. Då är det är tighta funktionsplagg som gäller, ungefär som när man springer.

Det var mysigt att skida runt i maklig takt på fjället i någon timma och se solen gå ner i ett rosa moln och känna mörkret sänka sig – och knäppa på pannlampan och stänga in sig i sin egna bubbla. Det var en annan typ av power hour än det cykelpass jag var på igår ikväll på SATS Åre. Då handlade det mer om mjölksyra, svett och urdruckna vattenflaskor.

Jag har försökt förklara grejen med att göra en 8 i 8:an i Åre förut. Nu fick jag hjälp från SkiStar att filma det. Jag kan säga vad jag vill om krispig manchester, snygg solnedgång och gott om svängrum i backen. Här får ni beviset på att allt det jag brukar säga faktiskt är sant!

Om du tvekat inför en tidig morgon i Åre. Tyckt att mörkret varit för kompakt. Vädret lite för kallt. Lägg alla dina tveksamheter åt sidan. Gå upp, gå ut – och häng på låset. Det här är varför det är så himla värt: