I USA finns det en kille som sprungit en liten runda varje dag i typ 40 år. Han är en streak runner. Ultraschmultran tyckte det lät kul och startade en grupp på Facebook som genast fick ett gäng anhängare. Det var för ungefär ett år sedan och några av dem har streakat varje dag sedan dess. Kanske inte så långt, men i alla fall en kilometer. Och det kanske inte låter så himla imponerande. Men testa att göra det själv. Varje dag!

För exakt ett Ã¥r sedan bestämde sig Coola K för att anta en egen streakutmaning. Den varade inte i 40 Ã¥r – men i alla fall i 30 dagar. Och eftersom det var för precis ett Ã¥r sedan, sÃ¥ passar det bra att hon gör det igen. Denna gÃ¥ng fÃ¥r hon sällskap av mig. Hennes utmaning gÃ¥r ut pÃ¥ att morgonträna varje dag i 30 dagar. Vad man gör spelar inte sÃ¥ stor roll, bara man är ombytt till träningskläder. Det ska bli kul att streaka lite. Och 30 dagar är trots allt bara 30 dagar (ja, man fÃ¥r ha sovmorgon pÃ¥ helgen!). Är det nÃ¥gon mer som hakar pÃ¥ vÃ¥r streakutmaning?

Jag känner mig helt knockad! Det gjorde jag redan innan jag stack ut och sprang en sväng på morgonkvisten. Benen känns mosiga och jag orkar inte lyfta armarna. Huvudet är alldeles vimmelkantigt. Vad har hänt?

När jag stod i duschen efter morgonlöpningen kom jag på varför jag är trött i överkroppen: styrketräningen från i tisdags! Och benen är mosiga sedan i måndags. Och huvudet har checkat ut på grund av insomnian igår. Nu är det bara att samla ihop alla trasiga rester, lappa ihop dem och hoppas på att allting gjuts fast sådär fint som det var innan. Det ska nog gå bra. Österlen får läka ihop mina trasiga delar.

Morgonjoggen blev en lugn historia. Det är det som är det fina med löpning. Man behöver inte alltid trycka gasen i botten. Ibland kan man springa bara för att njuta också. Till alla dem som sagt till mig att de avskyr löpning för att det är så tråkigt och så jobbigt har jag alltid sagt samma sak: slå av på takten. Du behöver inte springa så fort! Hastigheten kan du ta igen senare, när du kommit igång lite mer.

Jag lyckades sova i 2.5 timmar efter spinningen, sÃ¥ just nu känns det som om jag inte alls tränade spinning imorse – utan igÃ¥r. Vilket jag i och för sig ocksÃ¥ gjorde…

Morgonens klass var en förkoreograferad klass och det verkar som jag har nÃ¥got inbyggt motstÃ¥nd till sÃ¥dant. Jag tyckte det var trÃ¥kigt och kom pÃ¥ mig själv att sitta och spinna och faktiskt svettas lite men ändÃ¥ önska att klassen var slut. Musiken var bra och upplägget var faktiskt helt okej men allt vad civil olydnad (typ att ibland stÃ¥ fastän inte instruktören gör det) heter är typ förbjudet pÃ¥ SATS gula förkoreograferade klassar. Man ombeds göra precis vad instruktören gör. Och jag tror inte pÃ¥ instruktören alls när hon säger ”den här klassen är skapad sÃ¥ att vi kan utmana oss själva”. För även om jag blev svettig – sÃ¥ kan jag bli svettigare. För jag kan liksom inte lägga pÃ¥ hur mycket motstÃ¥nd som helst pÃ¥ cykeln för att göra vissa delar jobbigare. DÃ¥ fÃ¥r jag bara mjölksyra. Nej ibland mÃ¥ste jag ta till andra knep – som att stÃ¥ upp, för att pulsen ska fÃ¥ klättra. Det är därför jag har en speciell förkärlek till instruktörer som säger att det är okej att cykla ”hur man vill” – bara man kommer Ã¥t den rätta känslan som eftersträvas just där. Just dÃ¥.