Jag lyckades sova i 2.5 timmar efter spinningen, så just nu känns det som om jag inte alls tränade spinning imorse – utan igår. Vilket jag i och för sig också gjorde…
Morgonens klass var en förkoreograferad klass och det verkar som jag har något inbyggt motstånd till sådant. Jag tyckte det var tråkigt och kom på mig själv att sitta och spinna och faktiskt svettas lite men ändå önska att klassen var slut. Musiken var bra och upplägget var faktiskt helt okej men allt vad civil olydnad (typ att ibland stå fastän inte instruktören gör det) heter är typ förbjudet på SATS gula förkoreograferade klassar. Man ombeds göra precis vad instruktören gör. Och jag tror inte på instruktören alls när hon säger ”den här klassen är skapad så att vi kan utmana oss själva”. För även om jag blev svettig – så kan jag bli svettigare. För jag kan liksom inte lägga på hur mycket motstånd som helst på cykeln för att göra vissa delar jobbigare. Då får jag bara mjölksyra. Nej ibland måste jag ta till andra knep – som att stå upp, för att pulsen ska få klättra. Det är därför jag har en speciell förkärlek till instruktörer som säger att det är okej att cykla ”hur man vill” – bara man kommer åt den rätta känslan som eftersträvas just där. Just då.
Jag brukar släppa deltagarna fria ibland. Inte på det sättet att ”nu är det fri cykling gör vad ni vill så sitter jag ut tiden här framme”, det kan jag ha väldigt svårt för för då känns det som att instruktören har dålig fantasi utan igår uppmanade jag deltagarna i sista låten att välja den teknik dom ville och som dom kände att dom kunde få ut mest av just då. Du skulle sett glöden i vissa ögon. Vissa satt ner och trampande kraftfullt, andra stog upp. Jag hade fullt upp att coacha motstånd och tid 😉
Har precis samma tanke om de gula klasserna.. Träningsgnistan försvinner liksom lite när man får en menande blick på sig om man står och lägger på mer motstånd när man inte ”ska”. Man kommer ju dit för att träna!