För exakt en vecka sedan gick vi i mål efter att ha sprungit Dublin marathon. Jag önskar att jag kunde konservera känslan och ta fram den för att känna lite på den nu och då.

De första dagarna efter maran gick långsamt, det var så fascinerande att känna igenom hur kroppen kändes – för att sedan tänka att igår sprang jag eller i förrgår sprang jag. Men sedan gick det så snabbt och nu är det en vecka sedan och känslan av marathon har lämnat kroppen och kvar är bara minnena.

> Här är blogginlägget jag skrev direkt efter vi sprang: en slags race report från Dublin marathon

Dagen efter loppet var jag stel i musklerna. Jag sa till Annika att det är som träningsvärk efter ett body pump-pass fast värre! Jag har nästan aldrig haft träningsvärk från löpning förut; inte ens när jag sprang Jämtlandstriangeln (+50 km) eller Tjejmarathon (+50 km) eller när jag sprungit 6-timmarslopp eller 12-timmarslopp eller 24-timmarslopp.

Vi sprang i måndags och i tisdags gick vi på shoppingrunda och det var skönt att få gå även om vi gick långsamt. Det blev mer än 10 000 steg den dagen; det var väl vår shoppingiver… Vi suckade båda inombords när det var en butik på två plan och det gick väl an att gå trappan upp med nedför var det värre. Så vi åkte hiss. På kvällen bastade vi och badade jacuzzi.

På onsdagen åkte vi hem och när vi landade i Sverige på eftermiddagen kände jag att jag kunde gå snabbt och ta stora steg. Det var bara lite stelt när jag suttit stilla.

På torsdagen hade alla marathonminnen krupit ur benen och sedan gick hela helgen och idag är det måndag och jag känner att snart ska det bli härligt att springa igen. Det kommer dröja innan jag längtar efter ett marathon men jag ser fram emot att tassa fram på en magisk stig typ jättesnart.

Nu ligger den ute: podden som vi spelade in igår, dagen efter Dublin marathon. Vi pratar snor och uppförsbackar som aldrig tog slut, ”skinny pizzas” och annan uppladdning, om oro över att den andre ville bryta – och om att springa i ingen mans land. Och förstås: om att skryta med sin medalj från målgång. Dessutom diskuterar vi huruvida vi vill springa marathon igen…

Gillar du att lyssna på podcasts om löpning och de som precis spelas in efter lopp – eller om du tycker om att lyssna på när just jag och Annika pratar – så ska du också lyssna på de podavsnitt vi spelade in efter Cyprus 4 day international challenge för två år sedan. Här finns alla podavsnitt.

Mind Apps är sponsor till min pod – de har tagit fram Mindfulness Appen som har 900 000 användare världen över. Jag har haft appen i min telefon i evigheter och det känns bra att kunna rekommendera något jag använder sedan tidigare!

Mindfulness Appen finns att ladda hem via App Store och Google Play. Genom appen kan du följa med på guidade meditationer som är 3 minuter – eller längre. Du kan också välja tysta meditationer eller vem som ska guida dig genom meditationen.

Min favoritapp från Mind Apps är Sömnappen som jag använder ofta; att lyssna på en sex minuters guidning innan jag sover är fantastiskt skönt och avslappnande!

> Här är bilder från Dublin marathon

Så var det dags att springa Dublin marathon. Gårdagen skiftade mellan ångest och förväntan och när vi vaknade imorse så kittlade det i magen. Det var nu det skulle ske ropade alla fjärilar till mig. Det var nu vi skulle springa – sedan vi anmälde oss den här dagen. Då var det 166 dagar till start, en trygg evighet med massor av planer att verkligen vara race ready idag den 26 oktober.

Vi vaknade strax före 7 – tack vare en tidig kväll hade vi fått nästan 10 timmars sömn under natten. Kläderna hade vi lagt fram kvällen innan, men ändå förvånade vi oss själva med hur dålig koll vi hade på saker och ting. Som exakt var banan gick. Som exakt var vätske- och energidepåerna låg. Som hur tidigt man egentligen skulle vara vid start.

Men allt sådant där löser ju sig i slutändan. Vi åt frukost på hotellet och promenerade sedan bort mot start. Det började regna och vi tog skydd i ett tält. Det regnade igenom i stort sett hela loppet; först ett lätt, lätt regn som knappt landade på oss – men mot slutet blev det mer intensivt. Det blåste också kraftigt. Det var skönt när man hade vinden i ryggen, och lite tröstlöst när man fick kämpa mot den.

Regnet och vinden störde inte nämnvärt. Jag hade på mig en kortärmad underställströja och en Craft weather jersey som är tunn men som värmer och som skyddar mot just vind och regn. Den visade sig vara perfekt nästintill hela tiden; det var bara på ett ställe där vi hade relativt bra fart under fötterna som det kändes varmt. Men när vinden tog i så var jag så himla glad över mina kläder. Och särskilt på slutet när vi började bli nedkylda.

En sak vi faktiskt hade koll på var höjdprofilen. När vi anmälde oss till loppet var det både Dublin som stad men också en platt bana som lockade. Sedan råkade Annika googla fram antalet höjdmeter och efter det fick vi lite lätt panik. Alltså; loppet går uppför i flera kilometer en bit från start. Sedan kommer några andra ordentliga backar, för att inte tala om evighetslånga raksträckor. Men; går det uppför så går det också nedför.

Hur det gick och allt som händer under loppet kan du lyssna på i podden Träningsglädje TALKS som vi snart kommer att spela in. Vi ska bara återhämta oss lite först. Sedan ska vi podda om att fortfarande vara vänner efter 42 km, om allt det som var lätt och det som var så himla, himla tungt. Och hur jag började bete mig en bit in i loppet.

Vi bor drygt en kilometer från start och mål och promenaden hem var otroligt långsam. Men alltså LYCKAN i att få vira in sig i en morgonrock och lägga sig på sängen, eller stå i duschen en evighet, eller att få upp maten på rummet. Allt det där pratade vi om och längtade till under hela loppet, i princip från start eller kanske till och med innan det. Och så ölen såklart! Inget marathon på Irland utan en öl efter att ha sprungit marathon!

Jag är enormt stolt och nöjd över att ha sprungit drygt 42 kilometer idag. Vi säger det till varandra hela tiden ja och Annika; tänk att vi gjorde det. Alltså, tänk!

Jag och Annika före start

Beviset på att vi gjorde det!

Så jäkla nöjd