Jag har 10 mil kvar på min utmaning och jag har verkligen märkt hur 22 timmars träning på 6 dagar sätter sina spår vad gäller ork och energi. Jag har sällan tränat såhär mycket på sådan här hög intensitet. I stort sett alla pass har varit på 70% eller mer av maxpuls (= mer än ”ansträngande” och nästan enbart ”mycket ansträngande” men inte ett enda ett har varit ”maximalt ansträngande”). Det sätter sina spår: kroppen skriker efter energi! Jag är nästan aldrig hungrig när jag sprungit långt – men jag är verkligen hungrig när jag cyklat, en ny situation för mig som jag inte känner igen.

Att cykla är en annorlunda träningsform: man kan hålla på lång tid (säg 3 timmar, vilket är långt om man är ovan) och bränna kalorier som fan. Men dagen efter är man ändå mycket piggare och redo för ny träning än om man skulle sprungit långpass på 3 timmar. Men – att cykla ger definitivt större aptit. Och det påminner mig om skidåkning.

När jag åker alpint blir jag hungrig. Inte konstigt, man åker ju ganska många timmar och förbränner en del. Att cykla och åka alpint har fler likheter: fart och brinnande ben. Den sista gemensamma nämnaren är den friska luften. Och jag tror envist att om man får i sig mycket frisk luft så blir man hungrig. (Och sömnig.)

När jag varit ute och cyklat så har maten varit så viktig att jag inte kunnat skära ner på kalorierna så som jag har tänkt. Det har inte varit det där suget (läs: sockersuget) som skrikit. Det har varit kroppen. Och det har varit svårt att stå emot. Så den här veckan har  jag varit en vanlig person och fyllt på med energi tills kroppen varit nöjd. Tillåtit mig själv att äta för att kroppen vill ha mat. Och slutat äta när kroppen varit mätt. Det betyder att jag rimligtvis borde ha hamnat i ett plus minus nolläge. Jag har gissningsvis varken gått ner eller upp i vikt. Ett toppenläge – om det inte var så att jag velat ligga på kaloriunderskott.

I min fortsatta cykelträning måste jag på något sätt lära mig att våga vara hungrig och våga kroppen vara trött genom att ligga på minuskalorier. Och det kan ju låta ohälsosamt. Men – det är trots allt en viktminskning vi pratar om. En rubbning vad gäller plus minus nolläget. Och att inte äta för att träna.

De sista dagarna har jag fyllt på med mat som gör själen glad. Ätit på Salt med Grabben och Petra, käkat frukost ute, druckit Cava och fikat en sväng på Skånskan. Och det är samma visa varje helg – det blir himla svårt att tanka träningslust. Disciplinen är alltid mycket bättre under vardagarna och träningsglädjen ligger lite närmare till hands. Visst, helgen borde bjuda på all träningstid i världen men den försvinner för snabbt bland allt annat jag vill passa på att göra. Jag höll på att kasta in cykelhandduken idag men eftersom Grabben och Petra skulle springa intervaller så kunde jag lika gärna ge mig ut jag med.

Jag, Grabben och Petra (som fotat sista bilden) fyllde på med energi på Salt igår.

Jag tar tillfället i akt och vilar mig i form i eftermiddag. Jag var på gymmet svintidigt imorse och fuskcyklade en massa kilometrar. Inte helt okej enligt min eminenta men stränga cykelcoach KarinTri som lär mig allt jag behöver veta och bannar mig för att jag inte pumpar cykeln tillräckligt ofta (men jag har köpt en riktig pump nu Karin!). Men grejen är den att det regnade och åskade som 17 igår kväll och det var så regnkvalmigt imorse att jag inte orkade ge mig ut på racern svintidigt. Dessutom hade jag inte pumpat cykeln – även om golvpumpen är införskaffad.

När jag satt och rullade och inte kom någonstans alls på cykeln imorse så kände jag hur übertrötta mina lår var. Nästan döda. Och jag bestämde mig för att ta det lite piano under resten av dagen. Återvände till gymmet under lunchen men bara för ett lättare styrkepass. Alla vikter var förfärligt tunga.

Någonstans mellan frukost och lunch vaknade resten av huset. Grabben och jag gästas av SvD:s marathon-Petra och medan jag jobbade vid mitt köksbord begav de sig ut på långpass längs Prins Bertils stig. Jag var lite avis först men sedan tänkte jag på benen och då blev det helt plötsligt rätt skönt att sitta vid datorn och jobba. Jag måste vila benen. Jag har en helg på mig att cykla drygt 16 mil. Som en händelse råkar Hylteslingan vara just drygt 16 mil. Men jag fasar lite för beskrivningen ”här måste man ta i lite”. Efter drygt 30 mil på 5 arbetsdagar är mina ben inte rustade för några utsvävningar uppför. Jag undrar om man kan vänta sig bara nedförsbackar om man cyklar åt andra hållet?

(Enligt beskrivningen finns det också flera övernattningsställen längs vägen…)

Grabben och Petra

Jag har fuskcyklat lite. 30 km på gymcykel. Och så körde jag lite spinning på det (och sedan lite styrka efteråt). Man måste ju variera sig lite liksom! Det gäller att fördela minutrarna rätt så att jag får både mil och minutrar…

Jag har nog inte så mycket mer att rapportera än att jag faktiskt tvättat håret. När jag tränar mycket så prioriteras det bort med förklaringen ”jag ska ju ända träna ett till pass efter jobbet” eller ”jag ska ju ändå träna ett till pass på lunchen” eller ”jag ska ju ända träna ett till pass i morgon bitti vilket är om bara några timmar”. Vem orkar tvätta håret då? Det är nog bra att variera sin träning mellan lugna och hårda veckor så att man kan gå runt med fräscht barr de veckor man tränar lite lugnare. När man tränar hårdare hinner man ändå inte göra annat än att träna så what’s the point?

Status so far: 27.4 mil (av 50), 3 400 reps (av 5 000) och 330 min (av 500)