Jag har 10 mil kvar pÃ¥ min utmaning och jag har verkligen märkt hur 22 timmars träning pÃ¥ 6 dagar sätter sina spÃ¥r vad gäller ork och energi. Jag har sällan tränat sÃ¥här mycket pÃ¥ sÃ¥dan här hög intensitet. I stort sett alla pass har varit pÃ¥ 70% eller mer av maxpuls (= mer än ”ansträngande” och nästan enbart ”mycket ansträngande” men inte ett enda ett har varit ”maximalt ansträngande”). Det sätter sina spÃ¥r: kroppen skriker efter energi! Jag är nästan aldrig hungrig när jag sprungit lÃ¥ngt – men jag är verkligen hungrig när jag cyklat, en ny situation för mig som jag inte känner igen.

Att cykla är en annorlunda träningsform: man kan hÃ¥lla pÃ¥ lÃ¥ng tid (säg 3 timmar, vilket är lÃ¥ngt om man är ovan) och bränna kalorier som fan. Men dagen efter är man ändÃ¥ mycket piggare och redo för ny träning än om man skulle sprungit lÃ¥ngpass pÃ¥ 3 timmar. Men – att cykla ger definitivt större aptit. Och det pÃ¥minner mig om skidÃ¥kning.

När jag åker alpint blir jag hungrig. Inte konstigt, man åker ju ganska många timmar och förbränner en del. Att cykla och åka alpint har fler likheter: fart och brinnande ben. Den sista gemensamma nämnaren är den friska luften. Och jag tror envist att om man får i sig mycket frisk luft så blir man hungrig. (Och sömnig.)

När jag varit ute och cyklat sÃ¥ har maten varit sÃ¥ viktig att jag inte kunnat skära ner pÃ¥ kalorierna sÃ¥ som jag har tänkt. Det har inte varit det där suget (läs: sockersuget) som skrikit. Det har varit kroppen. Och det har varit svÃ¥rt att stÃ¥ emot. SÃ¥ den här veckan har  jag varit en vanlig person och fyllt pÃ¥ med energi tills kroppen varit nöjd. TillÃ¥tit mig själv att äta för att kroppen vill ha mat. Och slutat äta när kroppen varit mätt. Det betyder att jag rimligtvis borde ha hamnat i ett plus minus nolläge. Jag har gissningsvis varken gÃ¥tt ner eller upp i vikt. Ett toppenläge – om det inte var sÃ¥ att jag velat ligga pÃ¥ kaloriunderskott.

I min fortsatta cykelträning mÃ¥ste jag pÃ¥ nÃ¥got sätt lära mig att vÃ¥ga vara hungrig och vÃ¥ga kroppen vara trött genom att ligga pÃ¥ minuskalorier. Och det kan ju lÃ¥ta ohälsosamt. Men – det är trots allt en viktminskning vi pratar om. En rubbning vad gäller plus minus nolläget. Och att inte äta för att träna.

De sista dagarna har jag fyllt pÃ¥ med mat som gör själen glad. Ätit pÃ¥ Salt med Grabben och Petra, käkat frukost ute, druckit Cava och fikat en sväng pÃ¥ SkÃ¥nskan. Och det är samma visa varje helg – det blir himla svÃ¥rt att tanka träningslust. Disciplinen är alltid mycket bättre under vardagarna och träningsglädjen ligger lite närmare till hands. Visst, helgen borde bjuda pÃ¥ all träningstid i världen men den försvinner för snabbt bland allt annat jag vill passa pÃ¥ att göra. Jag höll pÃ¥ att kasta in cykelhandduken idag men eftersom Grabben och Petra skulle springa intervaller sÃ¥ kunde jag lika gärna ge mig ut jag med.

Jag, Grabben och Petra (som fotat sista bilden) fyllde på med energi på Salt igår.

Jag tar tillfället i akt och vilar mig i form i eftermiddag. Jag var pÃ¥ gymmet svintidigt imorse och fuskcyklade en massa kilometrar. Inte helt okej enligt min eminenta men stränga cykelcoach KarinTri som lär mig allt jag behöver veta och bannar mig för att jag inte pumpar cykeln tillräckligt ofta (men jag har köpt en riktig pump nu Karin!). Men grejen är den att det regnade och Ã¥skade som 17 igÃ¥r kväll och det var sÃ¥ regnkvalmigt imorse att jag inte orkade ge mig ut pÃ¥ racern svintidigt. Dessutom hade jag inte pumpat cykeln – även om golvpumpen är införskaffad.

När jag satt och rullade och inte kom någonstans alls på cykeln imorse så kände jag hur übertrötta mina lår var. Nästan döda. Och jag bestämde mig för att ta det lite piano under resten av dagen. Återvände till gymmet under lunchen men bara för ett lättare styrkepass. Alla vikter var förfärligt tunga.

NÃ¥gonstans mellan frukost och lunch vaknade resten av huset. Grabben och jag gästas av SvD:s marathon-Petra och medan jag jobbade vid mitt köksbord begav de sig ut pÃ¥ lÃ¥ngpass längs Prins Bertils stig. Jag var lite avis först men sedan tänkte jag pÃ¥ benen och dÃ¥ blev det helt plötsligt rätt skönt att sitta vid datorn och jobba. Jag mÃ¥ste vila benen. Jag har en helg pÃ¥ mig att cykla drygt 16 mil. Som en händelse rÃ¥kar Hylteslingan vara just drygt 16 mil. Men jag fasar lite för beskrivningen ”här mÃ¥ste man ta i lite”. Efter drygt 30 mil pÃ¥ 5 arbetsdagar är mina ben inte rustade för nÃ¥gra utsvävningar uppför. Jag undrar om man kan vänta sig bara nedförsbackar om man cyklar Ã¥t andra hÃ¥llet?

(Enligt beskrivningen finns det ocksÃ¥ flera övernattningsställen längs vägen…)

Grabben och Petra

Jag har fuskcyklat lite. 30 km pÃ¥ gymcykel. Och sÃ¥ körde jag lite spinning pÃ¥ det (och sedan lite styrka efterÃ¥t). Man mÃ¥ste ju variera sig lite liksom! Det gäller att fördela minutrarna rätt sÃ¥ att jag fÃ¥r bÃ¥de mil och minutrar…

Jag har nog inte sÃ¥ mycket mer att rapportera än att jag faktiskt tvättat hÃ¥ret. När jag tränar mycket sÃ¥ prioriteras det bort med förklaringen ”jag ska ju ända träna ett till pass efter jobbet” eller ”jag ska ju ändÃ¥ träna ett till pass pÃ¥ lunchen” eller ”jag ska ju ända träna ett till pass i morgon bitti vilket är om bara nÃ¥gra timmar”. Vem orkar tvätta hÃ¥ret dÃ¥? Det är nog bra att variera sin träning mellan lugna och hÃ¥rda veckor sÃ¥ att man kan gÃ¥ runt med fräscht barr de veckor man tränar lite lugnare. När man tränar hÃ¥rdare hinner man ändÃ¥ inte göra annat än att träna sÃ¥ what’s the point?

Status so far: 27.4 mil (av 50), 3 400 reps (av 5 000) och 330 min (av 500)