Jag tog ut landsvägscykeln igår – direkt efter lunchen. Det ska jag nog inte göra om. Jag minns förra gången jag cyklade direkt efter att ha ätit. Det var som att det enda kroppen kunde fokusera på var att smälta maten och det fanns inte minsta tillstymmelse till energi i benen. Så var det igår med; fram till halva rundan. Resten gick bättre. Full kräm i benen och bra tryck hem. Men början alltså, det var som att jag tappat smöret och sålt pengarna. Eller ja tvärtom.

Känslan efteråt är alltid oslagbar; egentligen oavsett hur passet gått. Jag tycker om när det bubblar av glädje under huden och med små pärlor med klar, blank, ren svett ovanpå. Om man inte krånglar till det så väldigt så är det himla enkelt att vara lycklig. ✌?

Det finns inte så mycket dåligt väder, det finns bara olika träningsformer. Ge mig en varm sommardag och några mil på min landsvägscykel fläktar skönt i hettan. Ge mig blåsväder och jag springer helst på en stig i skogen. Ge mig ömsom sol och ömsom regn och jag tar fram min cyclocross och letar nya flowiga skogsvägar och blir både blöt och lerig.

Som igår. Det var varmt och det var kallt och det var sol och det var regn. Åskan mullrade en bit bort och det var sådär vackert som det kan vara ibland när vädret är just så.

Jag valde en ny väg med evighetsbackar som var alldeles perfekta ändå. Eller för att jag tränat mina cykelben rätt så ordentligt. Skogen stod tätt intill mig hela tiden och ett tag glittrade världen av sol och regn. Och sedan; den majestätiska regnbågen som följde mig hela vägen hem. Så när det regnar – stäng inte dörren. Titta efter regnbågar istället.

Det är söndag morgon och senare idag styr jag bilen ner mot Stockholm för lite storstadspuls. Kontrasterna gör livet och det ska bli fint att få springa på trottoarer istället för grusvägar, i alla fall för några dagar.

För precis ett dygn sedan, när det fortfarande var lördag morgon och klockan ännu inte slagit 8 var jag ute och rullade på grusvägarna i skogen. Min cyclocross fick bekänna färg över småsten och större sten och bitvis skakade mitt huvud så mycket av det ojämna underlaget att synfältet blev alldeles dimmigt och i sandröken i utförsbackarna krampade händerna av att inte tappa styret. Trots farten upplever jag att jag har mycket mer kontroll på min landsvägscykel och min cyclocross än jag någonsin hade på min mountainbike som jag bara ägde några enstaka månader.

Efteråt åt jag långfrukost med mina föräldrar och särskilt min mamma som firade födelsedag. Vi gjorde en utflykt till Skärså i Söderhamn och åt röding på Albertinas och när vi kom hem svängde pappa ihop sin ”Eton mess”-tårta som redan fått kultstatus hos oss.

På kvällen hade både jag och Hazel energi så det blev över vilket passade fint för fem kilometers fartlek på grusvägarna häromkring. Svetten droppade på det sätt som den bara gör när man har riktigt hög puls, och det är frigörande. Det är en annan slags svett än den från lågintensiva långpass som är mer glansig på huden.

Har du någonsin tänkt på det – själva skillnaden? Eller kanske är det bara jag.