Jag har 10 mil kvar på min utmaning och jag har verkligen märkt hur 22 timmars träning på 6 dagar sätter sina spår vad gäller ork och energi. Jag har sällan tränat såhär mycket på sådan här hög intensitet. I stort sett alla pass har varit på 70% eller mer av maxpuls (= mer än ”ansträngande” och nästan enbart ”mycket ansträngande” men inte ett enda ett har varit ”maximalt ansträngande”). Det sätter sina spår: kroppen skriker efter energi! Jag är nästan aldrig hungrig när jag sprungit långt – men jag är verkligen hungrig när jag cyklat, en ny situation för mig som jag inte känner igen.
Att cykla är en annorlunda träningsform: man kan hålla på lång tid (säg 3 timmar, vilket är långt om man är ovan) och bränna kalorier som fan. Men dagen efter är man ändå mycket piggare och redo för ny träning än om man skulle sprungit långpass på 3 timmar. Men – att cykla ger definitivt större aptit. Och det påminner mig om skidåkning.
När jag åker alpint blir jag hungrig. Inte konstigt, man åker ju ganska många timmar och förbränner en del. Att cykla och åka alpint har fler likheter: fart och brinnande ben. Den sista gemensamma nämnaren är den friska luften. Och jag tror envist att om man får i sig mycket frisk luft så blir man hungrig. (Och sömnig.)
När jag varit ute och cyklat så har maten varit så viktig att jag inte kunnat skära ner på kalorierna så som jag har tänkt. Det har inte varit det där suget (läs: sockersuget) som skrikit. Det har varit kroppen. Och det har varit svårt att stå emot. Så den här veckan har jag varit en vanlig person och fyllt på med energi tills kroppen varit nöjd. Tillåtit mig själv att äta för att kroppen vill ha mat. Och slutat äta när kroppen varit mätt. Det betyder att jag rimligtvis borde ha hamnat i ett plus minus nolläge. Jag har gissningsvis varken gått ner eller upp i vikt. Ett toppenläge – om det inte var så att jag velat ligga på kaloriunderskott.
I min fortsatta cykelträning måste jag på något sätt lära mig att våga vara hungrig och våga kroppen vara trött genom att ligga på minuskalorier. Och det kan ju låta ohälsosamt. Men – det är trots allt en viktminskning vi pratar om. En rubbning vad gäller plus minus nolläget. Och att inte äta för att träna.
De sista dagarna har jag fyllt på med mat som gör själen glad. Ätit på Salt med Grabben och Petra, käkat frukost ute, druckit Cava och fikat en sväng på Skånskan. Och det är samma visa varje helg – det blir himla svårt att tanka träningslust. Disciplinen är alltid mycket bättre under vardagarna och träningsglädjen ligger lite närmare till hands. Visst, helgen borde bjuda på all träningstid i världen men den försvinner för snabbt bland allt annat jag vill passa på att göra. Jag höll på att kasta in cykelhandduken idag men eftersom Grabben och Petra skulle springa intervaller så kunde jag lika gärna ge mig ut jag med.
Jag, Grabben och Petra (som fotat sista bilden) fyllde på med energi på Salt igår.
Man kan ju också tänka sig att bara ösa på med grönsaker som inte gör så mycket vad gäller energikontot egentligen, men som ändå gör att man inte går hungrig?
Hei Sara!
Jeg sykler også langdistanse, og jeg må si meg enig med Karins observasjon av sin ”grabb”. Noen ganger når man sykler blir man helslut. Man kan ha spist mye før man begynner å sykle, men etter to timer på sykkelen er man så sulten og trøtt at man nesten ikke kommer seg hjem. Jeg tror at hvis du våger og være sulten på sykkelsete, så kommer du til å ”bonk” som det heter på engelsk. Kanskje må Grabben hente deg med bil fordi du blir så tom? Det har hendt meg:)
Mycket bra jobbat! Och jag tror du har rätt i ditt ”våga vara hungrig” även om jag tycker det låter ytterst plågsamt 🙂 Vi klarar ju dessutom att vara hungriga på väldigt olika sätt – jag klarar det t ex inte utan slutar fungera, kan inte träna, jobba och är jag riktigt hungrig (har brist på energi) knappt konversera. Jag känner ingen annan som blir på samma sätt.
Intressant också med ett ord som hunger. Vad menar vi (jag?) när vi säger att vi är hungriga? Kan liksom inte helt släppa ’barnen i Afrika’ och fundera på om jag någonsin varit hungrig i ordets rätta bemärkelse.
Lycka till med cyklandet! Visst ÄR det en härlig träningsform 🙂
Ja, du har ju själv sett hur jag beter mig när jag har tränat. Äter (och dricker) allt jag kommer över – såsom godis, bananer och coca cola. Kanske inte supernyttigt – men gudagott! Tack för att jag får hälsa på er förresten, mycket trevligt 🙂
Min ”grabb” cyklar långdistans ibland. Han åker även längdskidor, inlinesar och spelar boll. Enligt honom finns det inte NÅGOT som bränner så mycket energi och som han tar så totalt HELSLUT av, som att cykla långt. Jämn förbränning under lång tid. Han har alltid med sig bullar/banan/godis eftersom han, nästan bokstavligt, faller ihop då energin bara TAR SLUT. Jag minns en gång när han ringde hem och bad mig springa till affären och köpa choklad, som jag sedan fick nästan MATA honom när han låg helt utslagen i hallen, hahahaha 🙂