Jag tog en tur efter jobbet. En långtur. 30 km på fjället över gränsen till Norge. 30 kilometrar där det var både överjobbigt och jag överlycklig. Med inslag av katastroftankar och ett visst mått av död. Och en bit dubbelnougat.

Istället för att skriva om alltihop så har jag gjort ett podavsnitt om det. Lyssna till avsnittet ”följ med på långpass” i podcasten Träningsglädje TALKS.

Du kan lyssna i din podcastapp – eller klicka på länk här och lyssna direkt via dator. Har du aldrig lyssnat på en pod i ditt liv så är det dags att börja nu. Det är busenkelt!

Leden som jag sprang heter Pilgrimsleden eller St Olavsleden (det finns ju trots allt många Pilgrimsleder) och går från Selånger i Sundsvall till Stikklestad i Trondheim. Den är på totalt 50 mil men jag har hört att den allra bästa delen av St Olavsleden är den bit som går från Skalstugan längs Karl Johans väg (den gamla landsvägen från 1830-talet) över fjället och in i Norge. Den här biten av St Olavsleden har stått på min bucket list länge – nu tog jag äntligen chansen.

Jag mötte en familj som cyklade mountainbike. Gillar man inte teknisk stig utan vill helst cykla skogsväg eller övervuxen skogsväg som känns lite som stig, så gillar man den här vägen. Man är på kalfjället men man är skyddad av en allé med fjällbjörkar som följer med en hela tiden. På den svenska sidan är det inte särskilt kuperat utan väldigt lättcyklat. På den norska sidan är det mer kuperat men också roligare. Du passerar flera fjällbäckar och vattendrag, vindskydd och utedass. Norskarna har skyltat bättre och är kanske ute i de här krokarna mer.

För att hitta till den här delen av St Olavsleden ska du köra av E14 på väg 322 mot Norge. Kör förbi Medstugan och Skalstugan. Strax efter Skalstugan ser du en vägskylt där det står ”Den gamla vägen”. Här finns det några parkeringsfickor och här ska du stanna. Det är här det börjar!

Bilderna nedan visar underlaget och naturen rätt så bra. Och de där fjällbjörkarna alltså, de tar aldrig slut!

Svenska vägen Norska vägen  Lite vatten Riksgränsen  Björk efter björk efter björk… Jag la en sten här…  …och här var jag rätt så pigg Här var det rätt så fint  …och här var det bara långt. När regntunga moln möter solsken blir det magiskt  Fjällbjörkar i motljus alltså! Mot slutet blev allting till guld…  …men finaste vyn var nog ändå denna!

Det finns en faktor som styr över allt annat i fjällen och det är vädret. Är det klart och fint vill jag ta mig upp mot fjälltopparna. Är det regnigt och molnen hänger tungt vill jag springa här nere i dalen. Till exempel.

Imorse kom min kollega med mössa och vantar. I grannbyn Vallbo fick de skrapa bilrutorna alldeles nyligen. Men när jag gick hem från jobbet var den tunna dunjackan utbytt mot linne och på Åresjön såg jag flera som paddlade sup. Det var sommar.

Jag satte mig på balkongen med en latte och lyssnade på Studio Ett och funderade på vad jag skulle göra av eftermiddagen. Jag ville upp på fjället men saknade en stadig plan.

Efter ett tag kom jag fram till att en alldeles lagom utflykt var att ta mig upp till Ullådalen och den lilla stentoppen som ligger alldeles där liften tar slut och snett upp till höger. Jag tog med mig ett gummiband i min ryggsäck för att kunna göra lite styrkeövningar där uppe men myggen jagade ner mig så det blev inte mycket med det.

Men en fin eftermiddagstur blev det i alla fall. Och till på köpet har jag kommit på en annan riktigt fin grej som jag ska se till att göra denna vecka.

Om du inte har någonting för dig den 18-20 september ska du åka och må bra i Åre tycker jag. Då är det träningshelg. Inte den överjobbiga sorten där man redan måste ha varit på träningsläger för att vara med utan mer av ”en inspirationshelg utan måsten”. En skön och avslappnad och prestigelös träningshelg helt enkelt.

Jag är med på Må bra-helgen med föreläsningen ”våga tro att du kan” på söndagsmorgonen och du väljer bland många pass och fler föreläsningar ur helgschemat.

Här är schemat och här kan du läsa mer om träningshelgen!