Igår kväll var vi på julbord på Bockholmen Hav & Restaurang, en grosshandlarvilla som ligger fint vid vattnet i Solna utanför Stockholm. Jag bokade julbordet med yttersta tveksamhet eftersom jag inte visste något om det – och inte hade läst någon recension från julbordet där heller. Men jag hade inte behövt oroa mig: det var bra!

Julbord kan vara riktigt bra men också gräsligt dåliga. Först och främst ska maten vara bra; det allra bästa julbordet innehåller klassiker blandat med lite nytänkande. Det finns inte rum för misstag någonstans eftersom vi alla har olika favoriter. Jag gillar ju sillen och laxen bäst till exempel – och på Bockholmen fanns det mycket av just det.

Dessutom var julskinkan ovanligt god (och det fanns äppelmos – min favoritkombination!) och de små, små potatisarna.

Dessertbordet kan ha varit lika stort som alla andra borden tillsammans och även om man inte äter lika mycket i slutet (pga mycket mätt) så är det en fröjd för ögat. Chokladtårta, glöggcheesecake, arraksbollar, tryfflar, apelsinkola, brownies, saffranskakor… och så allt det andra godiset!

Vi satt på nedervåningen och här är det mysigt och trångt och när det är fullt så blir ljudnivån rätt så hög. Bockholmen Hav & Restaurang är en del av Bockholmengruppen med bland annat Nybrogatan 38, Nytorget 6, Le Rouge och Meatballs for the people. Något som varit på Meatballs förresten?

Jag tycker att gårdagen står sig bra i konkurrensen med julbord på Operakällaren och julbordet på Grand Hotell. Operakällaren vinner lite på elegansen men Bockholmen var bättre än Grand. I Halmstad har vi varit på många julbord på Pio Country Club som också varit riktigt bra och enligt min åsikt var Bockholmen i trakterna av ungefär lika bra.

> Bilder från julbord på Pio Country Club för den som vill frossa i jul

> Såhär var jag klädd när jag var på julbord på Operakällaren – vilket galet långt hår jag hade!

Mycket av det jag vill och strävar mot har uppstått från en skön känsla i magen som säger det här vill jag göra. Ibland när jag hör om andra som åker Vasaloppet eller cyklar Vätterunrundan så brukar jag känna efter extra noga om magkänslan kanske längtar lite, lite. Men det har den inte gjort hittills, och då hoppar jag över sådana typer av mål för att istället ägna mig åt andra utmaningar och drivkrafter.

Det brukar vara samma sak med nyårslöften, eller ja – snarare nyårsmålsättningar. De brukar landa som sköna känslor i magen de med. Ett sug som säger att det här vore verkligen roligt.

Häromveckan landade en sådan känsla någonstans i magtrakten, när jag satt på ett flyg och läste en sådan där tidning som alltid finns i flygstolen. Jag vet vad som ska gå som en röd tråd genom de saker jag väljer att fokusera på och träna mot 2016, och när vi kommer lite närmre nyåret ska jag berätta mer om hur jag tänker och vad jag vill göra. Vissa saker är redan bokade, andra planer har jag mest i huvudet.

Jag tycker om att både jobba med och leva i projekt med en början och ett slut och jag kan få lite existensiell stress när jag tänker att jag ska göra något för evigt. Herregud det blir så oändligt!

Ett exempel på min projektfilosofi är mitt löfte till mig själv om en lugn inre månad i november. Det har varit veckor med rätt mycket yttre stress i form av spretiga saker jag gjort – och att jag varit på så många platser och liksom haft så mycket olika saker igång samtidigt. Det har varit viktigt att ha tanken på det där inre lugnet som en motvikt; med meditation, med regelbundna påminnelser till mig själv om att ta ett lösare grepp om prestationsprinsessan och att inte alltid ha en plan b och c om saker och ting inte går i lås.

Katrin skriver en av bloggarna jag alltid läser: Katrins äventyr. Det är lite av en outdoorblogg som visar att äventyret är alltid nära tillhands och man gör det hur stort eller hur litet man vill. Hon uppmanar till en adventsutmaning; att ta med sig termosen och skapa sig ett eget litet äventyr varje adventssöndag.

Jag tolkar advent och termos med att ta en stund och vara närvarande i den tid som är nu.

Här i Stockholm kan en termos i naturen innebära att jag köper en take away-latte och går och sätter mig vid vattenkanten någonstans vid Smedsuddsbadet. Jag var där i morse i mörkret på en morgonpromenad och ville sätta mig på en bänk och blicka ut över ljuskäglorna som rörde sig på Essingeleden som ett vackert pärlhalsband över vattnet.

Man kan hitta lugnet vid de mest oväntade platser och här i Stockholm så tycker jag att mörkret hjälper.

I Åre vill jag lägga mig raklång i snön en sen kväll i tystnaden och blicka upp mot himlen som är strösslad med diamanter.

Halmstad bjuder på ett meditativt lugn utan dess like med en fantastisk kustremsa som inbjuder till långa stunder vid havet invirad i en varm jacka och med en värmande kaffe bredvid sig.

När jag tänker på inre lugn så ser jag en snöstorm framför mig. Det är väldigt mycket symbolik i det; det inre lugnet och den yttre stormen. Lite så jag gillar livet – jag blir för uttråkad när det är för lugnt runt omkring mig. Det är då jag behöver de där äventyren; så om stormen inte redan finns så ser jag till att skapa den där farten och fläkten jag behöver. Det är så jag får balans.

Den här veckan har varit smått galen men det lugnar ner sig nu. Jag är överlag dålig på att träna dedikerat och intensivt när jag har så mycket annat runt omkring mig – men jag ser det också som en bra grej. Om man ska maxa på alla fronter blir det overload och negativ stress. Det finns tid för allt tänker jag; och nästa vecka lugnar ner sig och jag kan maxa träningen istället.

De dagar jag inte tränar håller jag koll på min aktivitetsnivå genom de steg jag går under dagen. De dagar jag reser så är det svårt att komma upp i en bra mängd (om jag inte flyger – då brukar det bli rätt mycket steg) men även när jag tänker att jag inte gjort så mycket så upptäcker jag alltid till min förvåning att jag har gått en hel del. Det är bra med hund!

Jag har precis spelat in ett podavsnitt om psykisk ohälsa som kommer att släppas nästa vecka. Jag har funderat mycket på det där men får liksom inte grepp om det på ett vettigt sätt. Psykiskt ohälsa är så stort och så viktigt men så svårt på samma gång.

Det var inte så länge sedan jag skriv om stress vs stress – alltså var gränsen går för stress som är ohälsosam. Såhär skrev jag då!

När jag går tillbaks till arkivet ser jag att min stressfilosofi är tydlig och har varit med mig ett par år. Jag tror att det är viktigt att ha riktlinjer för sig själv, precis som man har det för arbetsuppgifter på jobbet eller andra saker. Hälsan kommer alltid först – oavsett allt annat.

> Såhär skrev jag om stress 2013

> Såhär skrev jag om min hälsa 2012, hur jag hanterar stress är en viktig del i den helhetsbilden

> Bloggstress skrev jag om redan 2010, jag har lovat mig själv att aldrig varit stressad över den här bloggen bland annat

Snart är det fredag och jag har bara en massa lugn framför mig. Jag spenderar mina sista dagar i Stockholm för i år innan jag återvänder norrut. Det är härligt att vara här och nu, men jag ser fram emot sedan också. Då blir det vinter på riktigt. Massa tid utomhus. Jag ska verkligen ta vara på den här vintern och den tiden som är kvar på det här året och såklart allt det som väntar nästa år.

Min vintriga tröja kommer från London – jag gillar den så himla mycket!