Om jag inte bloggade om träning så vet jag inte riktigt vad jag skulle blogga om. Förmodligen något annat projekt som har med livet att göra. Jag vill att det ska finnas någon mening med den här bloggen. Att dagboksblogga är nog inte min grej. Det är så brett att det inte skulla falla någon i smaken. Allra minst mig själv. Så jag är rätt nöjd med min lilla nisch. Träningsglädje, eller kanske ännu större – livsglädje!

Fast, jag när ju en hemlig liten dröm om ett eget café som skulle vara någonting alldeles extra, och det projektet skulle såklart också ha en liten blogg full med recept och annat innehåll som tillförde värde. En blogg är en ypperlig kommunikationskanal om den drivs på rätt sätt och med ett tydligt syfte. Saltå Kvarns blogg är nog det mest välkända exemplet på lyckade företagsbloggar.

Vad skulle du helst blogga om (om du inte redan bloggar – eller om du skulle blogga om något annat)?

You know the drill – varje dag ger en ny lucka. Dagens handlar om motivation.

Jag tror att motivationen måste komma inifrån, på riktigt, och hos mig brinner den. Jag vet inte vad det är, varför vissa är mer motiverade än andra inom vissa områden. Motiverade som i drivna alltså. Har det med uppväxt att göra? Eller är det en slump?

Att motivation skulle vara något man förtjänar hänger jag inte riktigt med på. Jag fattar liksom inte kopplingen. Jag tror att motivationen sitter långt inom oss. Det är skillnad på att bestämma sig och att bestämma sig på riktigt. Att känna inifrån att man verkligen vill göra en förändring. På samma ställe där man bestämmer sig ligger också motivationen och gryr. Fast exakt var det är vet jag inte.

Jag har alltid varit motiverad till att göra något extra. Motiverad till att plugga ett krävande IB-program på gymnasiet. Motiverad att åka utomlands och plugga. Motiverad till att ta universitetsexamen som topp 10% i min årskurs. Motiverad att vilja utvecklas och lära mig mer. Motiverad att vilja någonstans högre. Motiverad att alltid vilja må lite bättre och bli lite starkare. Motiverad att testa mina gränser. Motiverad att våga ändra min livssituation till hur jag faktiskt vill leva trots jobbiga beslut.

I min värld finns det inget alternativ. Jag undrar snarare hur det känns att inte ha allt det där inom sig. Jag är motiverad för att jag ser att det är möjligt. Hur svårt kan det va? Inte så himla svårt har det visat sig. Så varför skulle jag inte vilja?

Lucka 16 bjuder på en tillbakablick på mina starkaste träningsminnen. De är många!

Jag minns inte hur mina galenskaper började. För nog är det dem jag minns mest. Alla galna utmaningar. Men också alla de löppass jag sprungit tillsammans med ensamheten. Främst runt Årstaviken. Min hemmarunda. Varv efter varv i mörker och tystnad trots att det var mitt i stan. Och ett varv på Stockholm marathonbanan en helt vanlig vardagskväll klockan 23 eller en supertidig morgon. Eller när vi sprang Lidingömilen en midsommaraftonskväll för några år sedan. Lika tyst och lika tomt då. Vi ägde!

De starkaste minnena är det jag gjort för ganska länge sedan. Kanske är det så att upplevelsen måste bearbetas lite innan den ligger tydlig i minnesbanken. Jag minns när jag sprang marathon på löpband – kanske var det den första utmaningen av alla? Receptionisten visste inte hur långt ett marathon var men när vi var klara grattades vi med varsin proteinshake och veckan efteråt hade de satt upp en lapp och uppmanade fler att upprepa vår utmaning. Jag minns 24-timmarsloppet i stekhettan. Jag minns 12-timmarsloppet, fast inte lika mycket. 24-timmarsspinningen minns jag knappt alls, och inte heller månaden jag gjorde 30 mil till fots heller, men det beror nog på att det hände alldeles för nyss. Det har inte tuggats klart i hjärnbarken än. Men det kommer nog.

Gemensamt för mina minnen är att jag minns glädjen. Styrkan. Oövervinnerligheten. Känslan av att vara stark.