Träningsglädje

Jag tycker om att känna saker. Det ska kännas i magen, i hjärtat och allra helst i hela kroppen. Mina val av äventyr börjar i den känslan när pilen träffar hjärtat. Lite som kärlek vid första ögonkastet. Jag blir lycklig av känslor. Och olycklig med för den delen. Jag är inte särskilt mycket mellanmjölk – jag är mer en berg och dalbana. Det är tacksamt när så lite kan ge så mycket. Som att ta av strumpor och skor och gå barfota i daggvått sommargräs.

Kanske är just fötterna den snabbaste vägen till de där känslorna som jag tycker om att känna ofta. Vi är ofta så noga med att linda in våra fötter i allt möjligt mjukt och ombonat så att de inte känner något alls. Men för mig är mina fötter viktiga känselspröt.

När jag springer vill jag känna marken under mina trampdynor. Låta fötternas steg kommunicera direkt med hjärnan. Därför trivs jag i tunna lätta skor som inte gör så mycket väsen av sig, men som låter fötterna få känna marken.

På sommaren går jag helst utan skor. Jag vill känna fukten i gräset med morgonens första kaffekopp i handen. Jag vill känna hur farstutrappen värmts upp av solen eller de vassa stenarna i grusgången som trycks mot den tunna huden under hålfoten. Det är lika delar härligt som det gör ont. Men jag tycker om att känna.

Och när jag körde söderut längs min favoritväg igår kväll så stannade jag till vid den tjärn där jag stannat några gånger förut eftersom det finns en alldeles särskild känsla just där. Vattnet var klart och kallt och jag fick lust att känna våren under mina fötter.

Att doppa tårna i vattnet var som att väcka kroppen och hela känsloregistret till liv. Jag tror det är bra för oss att känna saker rent fysiskt. För precis som med våra fötter är vi så måna om att linda in vad vi känner i hjärtat och magen och hela kroppen. Att uppleva känslor är att leva och för mig finns inget bättre sätt att bli hög på livet.

Sedan körde jag resten av milen mellan Åre och Hälsingland med en lycklig känsla i bröstet. Det lirkade fram kreativa idéer och några beslut som jag gått och grunnat på men som känslan banade väg för. Jag tror det är bra att få bli blown away. Inte av en miljonvinst på Triss. Utan istället av att uppleva saker med våra sinnen.

Prova!

En av mina största drivkrafter i livet är frihet. Det är därför jag gillar berg, hav och allt som är stort. Och att cykla och kunna springa i en evighet och att inte ha några gränser för mina tankar eller planer. Ordet eleutheromania betyder stark önskan att känna frihet – och frihet är min intention för helgen.

Jag kör ner till Hälsingland i eftermiddag. Ibland stannar jag längs vägen, kliver ur bilen och ställer mig vid en tjärn och tar in allt som är just där och då. Som den stora tystnaden till exempel. Den är så påfallande när jag reser någonstans; stillheten är en kontrast till att vara i rörelse.

När jag kommer fram ska jag cykla landsväg. Ta en runda på bekanta vägar. Känna friheten i medvinden och utförsbackarna. Och låta benen leva i motvind och motlut. Jag vill hitta något att lyfta och något att dra. Ta en kaffe på farstutrappen – min eviga sommardröm – och känna tacksamhet över att livet är här och nu.

På fredag är det sex veckor sedan jag opererades, eller som Magdalena på Nordic Refit förklarade för mig igår: Sara, kom ihåg att de har varit inne med verktyg i din ryggrad. Jag är mycket väl medveten om det, men också lite trött på att tänka på det – även om det är fantastiskt och allt. Jag har tränat några pass efter operationen; försiktiga styrkepass med kroppen som enda vikt och TRX som redskap.

Men idag gick jag ut och lyfte min kettlebell några gånger i några försiktiga övningar. Sedan körde jag lite andra överkroppsövningar med gummiband.

Ända sedan operationen har jag medvetet haft min kettlebell ståendes i hallen så att jag ska se den varje gång jag öppnar min ytterdörr. Jag har också medvetet ställt mina skidor och pjäxor i badrummet så att jag ska se dem varje gång jag är där inne. Att inte träna är väldigt tråkigt de första dagarna man inte gör det. Men livet förändras rätt så snabbt efter det. Man glömmer. Vänjer sig vid annat. Först känns kroppen grå, tråkig och ovan men sedan är det som man inte vet något annat. Den personen vill  jag göra slut med nu.

Även om jag tränade ett extremt kort pass idag så är det som att det tändes en liten glöd där inne. Den glöd som gör varje cell lite varmare och skönare. Som gör min själ gladare. Att byta om till träningskläder och få lite, lite mjölksyra väckte mitt gamla jag till liv igen. Det liv jag upprätthållit genom att varje dag notera min kettlebell och mina skidor. Se dem stå där de står.

Nu är jag igång. Imorgon ska jag träna redcord. I helgen ska jag träna. Lyfta saker. Springa. Cykla. Hej Sara, välkommen tillbaka till ditt liv.