Träningsglädje

Det är en vecka sedan vi åkte till Lake District i England och vandrade. Kari var där ungefär samtidigt och sprang fina leder på bergstoppar. Det finns väldigt många leder att välja bland och definitivt skäl att åka tillbaka och upptäcka ännu mer. Nästa gång jag åker till Lake District vill jag också upp och vingla lite på en bergskam!

I ett tidigare inlägg visade jag bilder från Ambleside och Waterhead där vi bodde; precis vid Lake Windermere som är Englands största sjö. Vi landade i Manchester en torsdagkväll och hyrde bil och checkade in på Lake House runt halv nio på kvällen. Sedan gick vi direkt ner till puben och åt salt & vinegar-chips till middag eftersom köket stängt.

På fredagen började vi med en stadig engelsk frukost av den typen där man känner att man aldrig kommer orka äta något mer igen. Vi pratade om var vi skulle vandra för dagen och kom överrens om att börja med en enkel vandring på 5-6 km runt en sjö i byn Grasmere. Det fina är att det finns vandringar av olika slag; de som går rakt uppåt och de som är platta, och den här var av det senare slaget. Ändå fick vi vacker utsikt och en härlig upplevelse.

När vi gått klart runt sjön hittade min pappa ett destilleri en bit därifrån som vi såklart var tvungna att åka till. Så vi tog paus från vandringarna och åkte för att prova gin en stund istället.

På eftermiddagen hittade vi en till kortare led som gick uppför det berg som låg närmst Ambleside. Först gick det bara uppför men när vi kommit upp på toppen så hade ljuset blivit mjukt och varmt eftersom det var sen eftermiddag och det var härligt. Jag trivs på bergstoppar tror jag bestämt!

Vi hann med att få en timmes kvällssol på puben efteråt. Varje dag avslutades med en Bulmers eller Strongbow!

På lördagen bestämde vi oss för en längre hike och valde att gå en led på runt 12-13 km. Vi mötte vandrare som deltog i en sexmilsvandringstävling och även om jag sprungit längre än det så tyckte jag att det lät så väldigt långt att vandra på en enda dag.

Leden passerade all slags terräng; från grusväg till stenrösen och över kullar och fårhagar. Och så kanske höjdpunkten: genom en grotta som var kolsvart så att man behövde ficklampa.

När vi kom tillbaka till den lilla byn där vi började så uppenbarade sig en pub med stor uteservering där prick alla satt. Och alla hade varit ute på vandringar av olika slag. Kanske var det den gemenskapen som jag tar med mig från Lake District; att alla är ute och gör saker. Vi mötte löpare, vandrare, grupper, cyklister och alla möjliga människor som alla var ute och upplevde saker. Den känslan gillar jag!

Det finns vissa tillfällen då jag nyper mig i armen över livet. Som en dag i januari för något år sedan då jag åkte i ett mörkt – men upplyst – längdspår alldeles ensam och tänkte att sådant här gör folk på sin semester. Och jag på min vardag. Som idag när jag tog med min kollega Malin upp till #sarasfrukosttopp och solen sken och det var stilla och alldeles ljuvligt och en helt vanlig tisdagskväll. Ljuset var varmt och inte ens när vi sa hejdå vid halv nio hade solen gått ner bakom fjället.

Vi tog snöskorna uppför Ullådalsbacken och var tvungna att stanna flera gånger och kolla bakåt över fjälltopparna. Ovan trädzon hade snön smält på den ljungklädda marken som leder fram den sista biten till den lilla topp som jag kallar min. Vi hade lä bakom ett stenblock och stod där uppe och pratade om allt viktigt och oviktigt en lång, lång stund och insåg att ingen av oss skulle kunna beskriva just den känslan som vi upplevde då för någon annan.

En helt vanlig kväll i maj liksom. Med vår i dalen och vårvinter på fjället. Nyp mig i armen, någon!

I maj för några år sedan blev jag övertalad att springa Dublin marathon. Och det gick ju bra. Nu har jag blivit övertalad igen. Att springa många mil i svenska fjällkedjan – om mindre än 90 dagar. Och jag har inte sprungit ett riktigt löppass sedan 2016. Men jag tänker att det ska nog gå ändå, väl medveten om att utmaningen verkligen börjar nu.

I augusti ska jag springa 11 mil på Kungsleden tillsammans med Annika. Som vi har gjort äventyr ihop. Sprungit 4-dagarslopp på Cypern, den där maran i Dublin och Jämtlandstriangeln till exempel. Och som hon försökt locka med mig på saker efter det. Utan framgång. Tills hon nämnde Kungsleden och jag fick stora öron.

Min största utmaning är att komma igång med min fjällöpning i lagom takt efter operationen och att förlita till mig alla de mil jag redan har i benen. Annikas största utmaning verkar vara vilken ryggsäck hon ska springa med…

Här kan du läsa äventyret längs Jämtlandstriangeln och jag tror att Kungsleden kommer bli ungefär likadant. Vi har fler dagar på oss men jag kommer få minst lika ont i magen av eviga skrattanfall och Annika kommer bli irriterad på mig minst lika många gånger för att jag vägrar gnälla om något. Det blir kul. Vi har alltid kul. Jag ser fram emot augusti!

Typ såhär kommer det se ut – fast mer: