Träningsglädje

Självkänsla är något jag känner oerhört starkt inför – det är så himla viktigt för det utgör vem vi vågar vara. I slutändan: oss själva.

Jag har alltid varit övertygad om att min träning, den som började i unga år, har lagt grunden till min självkänsla. Jag visade för mig själv att jag kunde. När  jag tränar och när jag utsätter min kropp för utmaningar så lär jag mig om den. Framförallt har jag lärt mig att jag måste behandla min kropp schysst för att den ska funka och lyckas med det jag vill ta mig för.

Ägna en dag åt att analysera alla de tankar du ger din kropp. Från när du vaknar tills när du går och lägger dig. Vad är det egentligen du säger till den i det tysta? Är du schysst mot den, är du rättvis? Eller är du barsk och elak? Hur mycket hjälper du den på traven? Och hur mycket sparkar du på den, ger tjuvnyp och mobbar?

Att våga stå upp för sig själv kan kräva en del mod, men det kräver också att du bestämmer dig. I början handlar det om att putta bort de där tankarna som förminskar och förgör, att våga vägra lyssna på kroppshets och samhällets ideal. Efter en tid märker du att allt det där är en vanesak. Och att det börjar bli allt lättare att inte lyssna på de där som tjatar på utsidan.

Det finns så mycket vi ska uppnå enligt alla normer och ideal. Vi ska vara snygga och välutbildade, lyckliga och framgångsrika. Och allt det där ska mätas i en vältränad kropp som ändå aldrig riktigt duger.

Men vältränad och väl tränad är ändå två olika saker. Ditt liv är din turné. Och din turné väljer du helt själv bland all världens utmaningar. Vad vill du göra – och vad vill du stå rustad för? Det spelar ingen roll hur du ser ut; men bygg den styrka som behövs för att leva fullt ut.

Våga välja din väg och våga prioritera det du vill mata din kropp och din själ med. Våga blunda och våga välj bort bland de budskap där ute du inte förtjänar. Du är värd mer. Du vågar vara dig själv.

Här är en film från KESO som på ett fint sätt vill belysa just det här med självkänsla och ideal. Jag tycker att du ska titta på den!

Det här inlägget är i samarbete med KESO.

Lättnaden över gårdagen ligger fortfarande som ett guldskimmer över verkligheten idag. Det är stelt i benen och trampdynorna och tårna är ömma, men vad gör det på det stora hela. Jag har inte ont. Jag är inte skadad. Jag är hungrig.

Med gårdagen kan jag lägga marathonträningen åt sidan och tänka på nya saker. Jag har ett nytt fokus för november. Och jag har ju tagit sikte på nya utmaningar 2016.

Men vi börjar med november. Jag ser fram emot att ägna en hel månad att ”heal”. Att läka, stärka och bygga upp. Fokusera på svagheter. Fysiskt och mentalt.

Att sova mycket. Träna min core ordentligt. Äta bra. Gå mycket. Sitta still mindre. Att vara mer närvarande. Att må bra och leva innerligt. Det är inget stort steg för mig; det är precis så jag vill leva i princip jämt – men jag tror att den mentala pressen från Dublin ändå har legat där och varit konstant närvarande.

November alltså; jag ser fram emot dig. Du kommer med värme och kärlek.

Så var det dags att springa Dublin marathon. Gårdagen skiftade mellan ångest och förväntan och när vi vaknade imorse så kittlade det i magen. Det var nu det skulle ske ropade alla fjärilar till mig. Det var nu vi skulle springa – sedan vi anmälde oss den här dagen. Då var det 166 dagar till start, en trygg evighet med massor av planer att verkligen vara race ready idag den 26 oktober.

Vi vaknade strax före 7 – tack vare en tidig kväll hade vi fått nästan 10 timmars sömn under natten. Kläderna hade vi lagt fram kvällen innan, men ändå förvånade vi oss själva med hur dålig koll vi hade på saker och ting. Som exakt var banan gick. Som exakt var vätske- och energidepåerna låg. Som hur tidigt man egentligen skulle vara vid start.

Men allt sådant där löser ju sig i slutändan. Vi åt frukost på hotellet och promenerade sedan bort mot start. Det började regna och vi tog skydd i ett tält. Det regnade igenom i stort sett hela loppet; först ett lätt, lätt regn som knappt landade på oss – men mot slutet blev det mer intensivt. Det blåste också kraftigt. Det var skönt när man hade vinden i ryggen, och lite tröstlöst när man fick kämpa mot den.

Regnet och vinden störde inte nämnvärt. Jag hade på mig en kortärmad underställströja och en Craft weather jersey som är tunn men som värmer och som skyddar mot just vind och regn. Den visade sig vara perfekt nästintill hela tiden; det var bara på ett ställe där vi hade relativt bra fart under fötterna som det kändes varmt. Men när vinden tog i så var jag så himla glad över mina kläder. Och särskilt på slutet när vi började bli nedkylda.

En sak vi faktiskt hade koll på var höjdprofilen. När vi anmälde oss till loppet var det både Dublin som stad men också en platt bana som lockade. Sedan råkade Annika googla fram antalet höjdmeter och efter det fick vi lite lätt panik. Alltså; loppet går uppför i flera kilometer en bit från start. Sedan kommer några andra ordentliga backar, för att inte tala om evighetslånga raksträckor. Men; går det uppför så går det också nedför.

Hur det gick och allt som händer under loppet kan du lyssna på i podden Träningsglädje TALKS som vi snart kommer att spela in. Vi ska bara återhämta oss lite först. Sedan ska vi podda om att fortfarande vara vänner efter 42 km, om allt det som var lätt och det som var så himla, himla tungt. Och hur jag började bete mig en bit in i loppet.

Vi bor drygt en kilometer från start och mål och promenaden hem var otroligt långsam. Men alltså LYCKAN i att få vira in sig i en morgonrock och lägga sig på sängen, eller stå i duschen en evighet, eller att få upp maten på rummet. Allt det där pratade vi om och längtade till under hela loppet, i princip från start eller kanske till och med innan det. Och så ölen såklart! Inget marathon på Irland utan en öl efter att ha sprungit marathon!

Jag är enormt stolt och nöjd över att ha sprungit drygt 42 kilometer idag. Vi säger det till varandra hela tiden ja och Annika; tänk att vi gjorde det. Alltså, tänk!

Jag och Annika före start

Beviset på att vi gjorde det!

Så jäkla nöjd