Igår tog jag mig an en skidbacke. Jag hade siktet inställt på backintervaller men orkade inte göra något strukturerat och trodde överhuvudtaget inte att jag skulle orka springa något alls eftersom jag lämnat peppen bakom mig någonstans. Men om det är något jag är grym på så är det att lura hjärnan!
Såhär tänkte jag när jag kom till foten av skidbacken och påpassligt nog såg att det ringlade sig en grusväg upp längs med liften: första intervallen ska vara 100 steg, andra intervallen 90 steg, tredje intervallen 80 steg – och så vidare tills jag kom ner till tio steg vilket var sista intervallen. På så sätt hade jag hela tiden ett mentalt försprång eftersom varje kommande intervall skulle vara kortare än den föregående. Kortare – men också mer explosiv eftersom jag skulle ha mer ork. Dessutom hade jag bara några andetags vila mellan de sista intervallerna eftersom 30, 20 eller 10 steg inte är så många steg alls.
Intervallerna tog mig uppför berget till Tegefjälliftens bergstation och där uppe finns fortfarande spår av vintern genom ett stort ”apberg” där man sitter och hänger i solskenet när vädret vill sig väl. Jag klättrade högst upp och satt där ett tag jag med och blickade ut över fjällvärlden och unnade mig tre minuters meditation.
Kommer ni förresten ihåg den sommaren då jag tyckte det var en bra idé att bränna av 100 skidbackar? Här kan du läsa mer om den utmaningen!
