Träningsglädje

Igår var jag upp till Blåhammaren, denna klassiska fjällstation 1086 meter över havet som är känd för sin goda mat och som håller öppet hela september (passa på och åk till fjällen!).

En klassiker är att gå (eller springa) från Sylarna till Blåhammaren – eller från Storulvån till Blåhammaren. Men, för några veckor sedan sprang jag från Rundhögen till Blåhammaren och jag gillade den leden väldigt mycket.

Precis som förra gången så bjöd dagen på fantastiskt väder. Vi körde de ca 4 milen till Rundhögen, parkerade och letade oss ut på leden. Till skillnad från sist så var ambitionen inte att springa, istället vandrade jag de nio kilometrarna uppför berget mot Blåhammaren tillsammans med mina föräldrar som är på besök.

På Blåhammaren mötte vi både vandrare och löpare, vissa som precis hade gjort dagens etapp och som såg fram emot en bastu (med världens coolaste panoramautsikt över fjällvärlden) och sedan Blåhammarens prisbelönta och välkända mat.

För egen del fick vi nöja oss med kaffe och fika; för väl uppe på Blåhammaren så hade vi bara gjort halva sträckan – vi skulle ju gå ner igen. Förra gången åt vi riktigt god gulasch här – och absolut första gången, när vi sprang hela Jämtlandstriangeln på en dag så hade de bakat himla goda bullar!

Flera gånger längs vägen såg vi renar, dels en ensam ren som betade på fjället men också en hjord med renar som sprang i full fart – och så två renar nere vid älven vid fjällets fot. Vill man se renar ska man passa på att gå Blanktjärnsrundan – för kolla här! Eller så går man till Blåhammaren för om jag inte minns fel så såg vi ren här förra gången också. Det hör liksom till den ultimata fjällupplevelsen!

Många brukar fråga mig om tips på leder och det där beror så himla mycket på. Hur långt vill du gå? Vad vill du uppleva? Hur jobbigt ska det vara? Hur ensam vill du vara?

Att det blev just leden mellan Rundhögen och Blåhammaren som jag tog mina föräldrar på beror på att längs vägen så får man lite av allt: fin stig genom skogen de första kilometrarna och sedan en älv med hängbro som blir så himla fin på bild. Några kilometer senare får man en himla fin bit led som går under fjällbjörkarnas tak och efter det öppnar fjällets vidsträckta vyer upp sig. Och precis när man känner för en paus så får man den; för då dyker ett vindskydd upp. Och här finns häftiga stenblock att ta coola bilder från. Sedan följer en bit utmanande stig eftersom den är så stenig; men då har man liksom fått lite av den varan också. Och till sist – kronan på verket: en paus på Blåhammarens fjällstation. Ett café och restaurang på fjället liksom – livet kan ju inte bli bättre?

Min pappa på hängbron vid Sevedholm (ca 3km från start)

Långt där borta (ca 3km från där bilden togs, ungefär vid vindskyddet) är Blåhammarens fjällstation, drygt tusen meter över havet

Här vid Blåhammarens fjällstation var det soligt men rätt så blåsigt, vandrarna och löparna kommer från alla håll och samlas på terassen och dricker öl

Här är leden som kommer från Sylarna, jag minns såväl när jag sprang här den sista biten mot Blåhammarens fjällstation förra sommaren (läs allt om det här)

Glada men trötta vandrare i kvällssolen

 

Och så blev det helg och jag tänker men var det inte helg nyss? Det var ju nyss som jag gjorde allt det här och sedan fyllde år.

Igår kom mina föräldrar upp hit till Åre. Jag fyllde kylen med ätbara grejer eftersom deras kyl alltid är fylld när jag kommer till dem.

Förutom en tur upp på fjället så måste jag ta sikte på ett långpass i helgen. Allra helst mellan 20-30 km. Efter det ska jag dricka öl. En snäll, ljus lager som heter Midaftonsbäck och som bryggs vid fjällets fot i Ottsjö. Det är sådant man gör som livsnjutare tänker jag; springer och dricker öl. Allra helst när det är soligt.

Helgen efter denna kommer jag att föreläsa här, så det ska jag också förbereda mig för. Det blir en helt ny typ av föreläsning som handlar helt om mig själv, snarare än om den digitala omvärlden som jag vanligtvis föreläser om.

Förutom det ska jag inte göra så mycket. Jag ser fram emot att ta det rätt så lugnt! Vad ska du göra?

 

Idag bjöd vädret på fjället på 20 grader, vindstilla och strålande solsken och då fanns det inget annat att göra än att kliva upp på en fjälltopp. Idag valde jag Välliste och led 141 som går rätt upp på toppen på fjället som ligger i Trillevallen några mil söder om Åre by.

Minns ni när jag skrev den här listan på saker jag vill göra i höst? Att upptäcka ett nytt fjäll var en av punkterna och Välliste har jag haft i tankarna ända sedan jag såg en fin bild på Instagram.

Som vanligt kan jag inte hålla mig till de markerade lederna när jag är ute på hike så det blev lite längre än tänkt. Men, i början gick jag i alla fall på sommarleden nummer 141 som gick rätt uppför en skidbacke på en grusväg och som sedan blev till en slingrig stig innan jag nådde toppen på drygt 1000 meters höjd.

Här på toppen syntes Fjällmaratons bansträckning tydligt och jag gissar att man springer på den på i stort sett alla leder i Södra Årefjällen. Som till exempel den här gången på Grofjällsrundan. Det var väl här någonstans som led 141 (eller led 140 som man också kan följa) gick upp i tomma intet och liksom försvann på vägen och mitt bland alla Fjällmaratonmarkeringar.

Det slutade med att jag gick lite på måfå och följde en vinterled åt lite olika håll. Det var relativt vältrampat om än lite blött men de 4-5 km jag tänkt mig blev det dubbla – om inte mer.

På det stora hela så rekommenderar jag en tur till fjället Välliste. Det är lättillgängligt och även om det är brant grusväg i början så är det väldigt värt uppe på toppen. Baksidan av Välliste är magiskt fin med utsikt mot Åreskutan som tornar upp sig långt där borta.

På baksidan är terrängen lättsprungen och jag kan tänka mig att berget bjuder in till riktigt fin cykling.

De snygga tightsen jag har på mig kommer från Craft Sportswear – kolla in dem här!