Idag bjöd vädret på fjället på 20 grader, vindstilla och strålande solsken och då fanns det inget annat att göra än att kliva upp på en fjälltopp. Idag valde jag Välliste och led 141 som går rätt upp på toppen på fjället som ligger i Trillevallen några mil söder om Åre by.

Minns ni när jag skrev den här listan på saker jag vill göra i höst? Att upptäcka ett nytt fjäll var en av punkterna och Välliste har jag haft i tankarna ända sedan jag såg en fin bild på Instagram.

Som vanligt kan jag inte hålla mig till de markerade lederna när jag är ute på hike så det blev lite längre än tänkt. Men, i början gick jag i alla fall på sommarleden nummer 141 som gick rätt uppför en skidbacke på en grusväg och som sedan blev till en slingrig stig innan jag nådde toppen på drygt 1000 meters höjd.

Här på toppen syntes Fjällmaratons bansträckning tydligt och jag gissar att man springer på den på i stort sett alla leder i Södra Årefjällen. Som till exempel den här gången på Grofjällsrundan. Det var väl här någonstans som led 141 (eller led 140 som man också kan följa) gick upp i tomma intet och liksom försvann på vägen och mitt bland alla Fjällmaratonmarkeringar.

Det slutade med att jag gick lite på måfå och följde en vinterled åt lite olika håll. Det var relativt vältrampat om än lite blött men de 4-5 km jag tänkt mig blev det dubbla – om inte mer.

På det stora hela så rekommenderar jag en tur till fjället Välliste. Det är lättillgängligt och även om det är brant grusväg i början så är det väldigt värt uppe på toppen. Baksidan av Välliste är magiskt fin med utsikt mot Åreskutan som tornar upp sig långt där borta.

På baksidan är terrängen lättsprungen och jag kan tänka mig att berget bjuder in till riktigt fin cykling.

De snygga tightsen jag har på mig kommer från Craft Sportswear – kolla in dem här!

Efter jobbet igår tog jag med mig Hazel och åkte till Edsåsdalen. Jag parkerade vid Köja (en STF-anläggning) och promenerade nedför skidbacken. Där nere, bredvid skidskyttestadion, börjar spåren. På vintern finns här finfina längdspår som går i skogen och ut på fjället – och sommartid leder lederna rakt ut och rätt upp.

Vi valde Grofjällsrundan och efter en kilometer gick det bara uppför i två till. Jag var vid rätt så gott mod; stigen var fin även om det var segt med den konstanta stigningen. Här och var gick det utomordentligt fint att springa oavsett lutning – det var de gånger som det var utlagd spång. Det var välskyltat och jag var övertygad om att det här skulle bli en riktigt fin runda.

Men det blev inte riktigt så.

När Grofjällsrundan väl vikt av från stigen som den också delade med en bit av Fjällmaratonstigen, ja då blev det blött och snudd på myrsjukt. I flera kilometer sprang jag i vatten alldeles vid trädgränsen. Det var blött och riktigt otrevligt; framförallt kom vätan från att det var så många som trampat marken för mig. Det var som om det gått ett kavalleri med tio man i bredd. Just den här delen av leden hade också varit del av Fjällmaratonstigen, fast en annan av deltävlingarna.

Framme vid Grofjällsstugan började det bli bättre och de sista kilometrarna ner till Köja gick på slingrande, smala stigar som lockar en att ömsom flyga fram, ömsom snubbla över dolda rötter.

Det var fantastiskt fin att springa längs med den porlande bäcken som en bit nedströms bjuder på härliga höljer att bada i – definitivt ett alternativ till klassiska badpalatset i Ullån.

Men, den allra sista biten blev det tråkigt igen. Då gick leden på det som vintertid är skidspår: en genomtråkig skogsväg i skogen som varken bjuder på utsikt eller annan spänning.

Det blev runt 11 km löpning in på kontot till slut; och biten från Grofjällsstugan och två-tre kilometer ner till dalenm räddade hela rundan.

Här är förresten en annan gång jag var i Edsåsdalen; mitt på fjället och mitt i natten!