Det blir verkligen mörkt tidigt nuförtiden. Det var en så otroligt fin och solig dag idag så jag tänkte gå hem tidigt för att få lite vintersol på näsan men den försvann bakom fjälltopparna innan klockantrekaffet. Så det blev med andra ord inget av den saken.
När jag passerade VM8:an här i à re pÃ¥ vägen hem kunde jag inte lÃ¥ta bli att ta en sväng förbi skidbacken. Snökanonerna gÃ¥r för fullt eftersom det är sÃ¥ kallt ute – när vinden ligger pÃ¥ Ã¥t ”rätt” hÃ¥ll ligger det ett tunt lager kanonsnö pÃ¥ min farstukvist till och med.
Lite senare drog jag på mig träningskläderna, satte en lurarna i öronen och trotsade vinden som viner runt knuten. Det var dags för mitt första träningspass i löparskorna på jag vet inte hur länge. Har ni noterat samma sak?
Det var väldigt länge sedan jag sprang i mina Adios boost men så snart jag tar de första stegen i dem är det som att komma hem. Steget känns lätt och enkelt. Byxorna, Craft PXC High Function, skyddade mot vinden. Det gjorde min fleece med vindskydd från Marmot med. Jag drog mössan långt ner i pannan och tog en försiktig jogg runt nybyggda Lake Lodge vid à resjön.
Jag har tänkt springa trappintervaller i trappan upp till Nationalarenan ända sedan jag sÃ¥g en tjej göra det i somras men det har inte blivit av. Förrän ikväll. Det stod ju dessutom pÃ¥ min bucket list för hösten. Uppe pÃ¥ toppen av trappan mötte jag snön och snökanonerna – en riktig stairway to heaven!
Det blev 15 vändor upp och ner. Sedan joggade jag hem igen – extremt nöjd.
Det är något med träning som ger energi så när jag kom innanför dörren satte jag igång en tvätt och packade upp väskan från NYC. Sedan gjorde jag mig en kopp varm choklad efter den här sinnebilden.
